Ha,ha,börjar bli svårt att komma på rubriker;-)
Här är ganska lugnt,har bara inte orkat uppdatera mig förrän nu. Ilskan över hemtjänsten fortsätter,men jag har funderat fram och tillbaka på hur man ska göra med allt. Jag har fått lite alternativ av folk,men inget verkar vara optimalt. Funderar fortfarande på något bra,men har bara lite ideer än så länge som jag grunnar på...
Har vart en sväng i Forserum hos farfar igen. Handlat det som inte fanns hemma hos honom i fredags när jag storhandlat,fyllt på med lite middagsmat för veckan som kommer nu. Fick även besök hos farfar av Jeanette (planerat sen innan) och det blev lite mer "tjatat" än vanligt. Farfar var helnöjd,han tycker det är såå kul att få lite besök av alla möjliga som vill prata bort en stund.Jag känner mig tacksam,även om det "bara" är ett litet besök,så uppsakattar han det så mycket och gör honom så glad för en hel dag. Jag är ju där också,men jag fixar ju och "röjer" runt en del,hinner sällan bara sitta och vara social. Tack Jeanette,jag glömde säga idag till dig,hur mycket det betyder för mig (och farfar) att du finns där:-)Kram och puss;-)
Det är ännu en sak som gör en ledsen. Han är så social,men ingen har tid över att uppfylla den biten,inte ens jag...Hur i helskotta ska man få ihop allt egentligen? Hur ska man kunna vara en bra skötare (på jobbet),en bra "sällskapsdam"och "personal" hos farfar,en utomordentlig hundägare,en bra sambo,en bra vän i nöd och lust,en bra "kock",en bra arbetskamrat,en bra syster,barn och barnbarn. Kanske lite barnvakt,en person som hinner med att träna sin kropp,må bra och slappa den tid man behöver. Man får heller inte glömma att man ska hinna med att ha roligt,att njuta och må bra själv....? Tiden finns bara inte till allt,jag undrar alltid,hur hinner ni alla???...
I morgon blir det samtal till deras chef,och jag funderar även på ett samtal till handläggaren och avsäga tjänsten med handlingen. Nu har ju även Jeanette sett hur det är hos farfar,och det känns alltid skönt att ha någon som ser hur det ser ut mer än en själv.Man tvivlar ju ibland på om man gör rätt eller fel. Är jag för noga/kräsen och bör låta saker vara lite mer? Överdriver jag missären (som jag tycker) för att låta mina normer bli deras/hans och att det är ok?
Jag tror(och har kommit fram till),att jag orkar fixa med maten/handlingen till honom en gång i veckan (för farfars skull),och jag får samtidigt ha min kontroll på vad som finns hemma hos honom. Jag vet ju på ett ungefär vad farfar vill ha att äta,vad jag kan laga åt honom,och behöver inte bli arg varje gång jag åker dit och ser att allt fattas som "ska" finnas hemma. Inga större problem för mig,mer än tidsbrist,men jag får förska prioritera detta...
Det som känns tråkigt är att det känns som att jag ger upp. Jag vill inte vara en person som gör det. Jag vill känna blodsmak i munnen och kämpa tills mina krafter är slut. Dom är inte det än. Mitt beslut om att ta hand om farfars mat är bra för farfar,det blir skapligt okej för mig, och säkert "skönt" att slippa en sak för hemtjänsten,men jag ville göra en förändring. Kämpa för de "åldringar" som inte har någon som hjälper dem. Klaga,skrika,bråka för att allt är så fel....
Nu "fegar" jag ur,gör deras jobb,de får inga problem av det,och fler äldre sitter säkert och får samma dåliga service...Jag sjunker i min nivå för den människa jag är,och gör inte det som känns rätt för mig. Men än har jag inte ringt samtalet,jag har en dag till på mig att fundera och besluta...Jag vill inte vara en person som gör det som är bäst för MIG, jag vill att världen ska se hur sanningen är,hur våra äldre blir behandlade,hur dåligt allt fungerar och hur folk i vården inte "orkar/vill" göra det de har betalt för på sin lön....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar