Barndomsnostalgi

En promenad gjorde susen. Kroppen piggnade inte till,men väl lite lättare i huvudet...

Blandade känslor i kroppen efter samtal med min far. Farmor och farfars gård ligger ute för försäljning nu. Lite sorgset på något sätt,ett avslut på "barndommen" för min del. Minns när jag var liten,vi var ett "gäng" med tjejer(kanske runt 10-årsåldern)som cyklade dit ofta (det var nog iallafall 7 km enkel väg),vi städade  i ladugården och hade drömmar om att skaffa häst. Njöt av landsbyggden,kattungar som föddes,grönt gräs och blommor i varje hörn. Vi lekte som barn gör mest.  Idag låter det barnsligt och naivt,men då var det mysigt och lyckligt. (obs,alla bilder i detta inlägg är lånade)

Minnerna är svaga,men jag har för mig  att farmor ganksa ofta bjöd oss på fika och lät oss vara för oss själva med våra drömmar i den gamla nerlagda ladugården.Tänkte vi någon gång på att tacka för oss,tänkte vi någon gång på att det säkert var hemmagjord saft och nybakta bullar hon omsorgsfullt bjöd oss på där i sommarvärmen? Nä,jag tror inte det,vi tog förgivet att det skulle vara så...

Idag värdesätter jag allt,men det är för sent att tacka henne nu,tänk om man kunde vrida tillbaka tiden igen....Jag minns också lite "ryckigt/svagt"  sådär,en gammal sele från en av deras gamla arbetshästar de haft sen förr.Jag träffade aldrig några djur,men spåren fanns kvar. Den var möglig och hård,full av damm och diverse otäcka partiklar,men vi putsade upp den igen, så den var fin och kanske till och med användbar. Vi skulle ju ha häst sen,vi kanske behövde en sele;-). Jag minns min blå "hästlåda" där jag sparade mina hästgrejer inför framtiden. Jag minns till och med spånet vi la ut i de halvruttna boxarna när vi förberedde  oss inför vårt köp av häst. Planerna var stora på den tiden;-)

Jag skaffade ju trots allt häst senare. Inte till denna gård,inte med samma drömmar,inte med samma "tjejgäng". Inte heller med samma entusiasm som i drömmen. Livet har en tendens att vara allvarligare när man växer upp. Sällan blir saker som man hoppades på då...Ska säga att jag njöt av min "hästtid",men ändå inte på det sätt jag hae önskat.

 Idag finns hästintresset kvar,men inte mer än att de är otroligt vackra,väldoftande och underbara djur. Att ha egen häst ta mer tid och ork än vad många tror. De kostar en del också,men det är alltid en prioriteringsfråga utifrån vad man vill lägga pengar på...

Men jag blir otroligt "kär" över att nosa på en häst vid deras mjuka mule,känna deras lukt i näsborren och drömma mig bort en stund bara. Blir lycklig över att se en häst skena runt i hagen och ännu lyckligare över en fin bild/video/tv/ med underbara galoppscener vid havet eller över en slätt. Djuren är så otroligt vackra,jag kan känna kraften och musklerna som jobbar under hästen,bara genom att tänka av bara bilden:-)

Men idag får jag göra ett avslut även på denna saga. Det finns inte mycket kvar att hålla fast vid längre. Livet går vidare,minnen bevaras. Av "vårt tjejgäng" på fyra personer,var vi tre som ändå skaffade häst. Bara en har kvar intresset till max.,det är den "ena" Nina som det har gått riktigt bra för inom hästvärlden,hon tävlar,avlar, och så vitt jag vet, brinner för hästarna även idag:-). Den "andre" Nina har jag fortfarande lite kontakt med. Lite mer sällan än önskat kanske,men alltid trevligt de stunder vi får. Livet är inte bara lek längre... Cissi,den sista tjejen, vet jag ingenting om.Vet inte var hon bor,vet inte hur hon lever. Jag hoppas allt är bra även med henne..

Kanske skulle jag ta en sista runda i veckan och gå runt på gården. Ta lite foto för att bevara som minne. Minnas min barndom,minnas för att bevara i mitt hjärta för alltid. Det är sista chansen nu. Tiden kommer inte tillbaka. Snart kanske gården är såld,till nya människor,med nya drömmar, och mål. Där de troligtvis kommer renovera och göra om det till sitt.  Jag har inte "rätt" att vara där mer. En konstig med helt logisk känsla. Ett sista farväl borde vara på sin plats......