Har ägnat morgonen åt personalmöte med goa kollegor. Chefen bjöd på smörgåstårta och stämningen var på topp. Egentligen kan man knappt kalla det möte. Mer en oorganiserad grupp människor som stöter samman, tjatar skit ( och lite jobb ) över lite fika en gång i månaden;-). Men det är trevligt, då det är enda gången man träffar sina nattkollegor
Alla är vi trötta dessa mornar. Två kommer direkt från avslutat nattpass och vi andra tre brukar vara nyvakna då vi ju oftast är människor som inte behöver ställa klockan varje dag för att gå till jobbet. Man är van att vakna av sig själv på morgonen med ett nattjobb. Men jag undrar om inte chefen är tröttast av oss alla. De flesta mornar ser han ut som en levande zombie när han dyker upp;-)
Ett par timmar senare for jag iväg till polisen för att skaffa nytt pass. Jäklar vad folk som hade samma tanke idag... Fick vänta ca 1 timme innan jag kom fram till båset. Men nu är det gjort iallafall och det känns skönt. Mitt pass gick ju ut redan i juni förra året:-0..
Jag har inte skrivit något här än, men jag kanske ska utomlands redan nu i maj (därav lite panik med passet). Pappa var sugen på en resa nu när alla papper på gården, deklarationen och allt är avslutat. Han ville ha med sig en person som inte kunde åka med, så han frågade då om inte han och jag kunde åka istället.
Tänkte en halv minut på att svara nej. I huvudet kom det upp att Sven säkert blir sur, jag har ingen hundvakt och jag har inte råd. Men sen kom jag på att jag har ingen hund, ingen sur sambo och redan nästa månad har jag faktiskt lite extra pengar efter mitt evigt gnetande (och för att tänka lite långsiktigt så ska jag ju få lite pengar också, bara en fråga om när). Så jag sa ja:-)
Nu är ju inget till 100% bestämt än, men det känns lite konstigt att åka med pappa. Kan nog bli både spännande och lite jobbigt, men samtidigt lite kul att faktiskt göra något med honom också. Det har ju aldrig hänt att vi umgåtts mer än bara några timmar då och då under de senaste 22 åren...Lite sol och värme är ju heller inte fel.
Mycket som händer nu som är riktigt kul, och idag frågade jag chefen lite försiktigt om vad han skulle tycka om jag tog lite "mammaledigt" (hund) i höst. Förklarade att jag tagit bort min hund och gärna skulle vilja ha en ny. Det går nog att lösa, sa han tillbaka..Gött, det finns hopp:-)
Sen hoppade en annan kollega in med en fråga om jag kunde göra ett byte med honom. Att jag jobbar åt honom på torsdag och han tar ett pass åt mig. Kom då på att jag måste ta ut ett par dagars semester i samband med nästa resa i höst (herregud, jag som aldrig reser annars),så vi löste det med att han jobbar åt mig då i stället. Trots att jag bryter min långledighet denna gången så sparar jag ju en extra semesterdag.
Nähä. Idag är det Valborgsmässoafton och många är lediga. Jag är det dock inte , och ska krypa i säng en stund nu. Känns som att många kommer vara lite "glada" längre fram på eftermiddagen, vilket brukar resultera i att de skrattar, skriker och är högljudda utanför mitt fönster. Bäst att planera ordentligt även när det gäller sömnen..
Ha en superhärlig kväll på er
måndag 30 april 2012
söndag 29 april 2012
Kommit igång lite igen
Det har vart några dagar då jag inte fått så mycket gjort här hemma. Har ju ingen panik med det egentligen heller, men det är ju alltid skönt att ha lite ordning och reda.
Började dagen ganska tidigt. Uppe med tuppen och lagade mat till farfar, vilket jag trivdes gott med. Skönt att komma upp i tid på morgonen och jag gillar ju att laga mat också. Det som jag däremot sett ett problem med nu, är att jag inte är så inspirerad till att laga mat åt mig själv. Föredrar det enkla just nu. Men det ska bli bättring igen, bara jag fått ordning på allt här hemma och kommit till ro med mig själv ordentligt.
Allt var lugnt hos farfar även idag. Jeanette och jag drog med honom till handelsträdgården för inköp av penseer efter att vi fikat och fixat upp hans matportioner. När dessa var inhandlade var vi alla tre på kyrkogården, och det verkade som farfar blev jättenöjd över planteringen. Jag tyckte det blev ganska fint själv nu tillslut, och det känns lite bättre både i samvetet och för farfars skull. Blir det frost och sommarblommorna dör, ja, då finns iallafall penseerna kvar. Inte bara ett tomt land.
På hemvägen hoppade jag in på EKO. Ställde ju till det lite i går..
Det var inte mycket grejer Sven tog med sig härifrån när han flyttade. Något som han dock tog, var några vinglas som var hans från början. Jag hade ett kvar här hemma sen, och det rök i golvet igår. Stötte till det med armbågen och det gick i tusen bitar. Vinet (rött såklart) skvätte iväg på både möbler och väggar i samma veva.
Fick lite panik och var väldigt snabb med att skura, tvätta och få bort allt så snabbt som möjligt. Rödvin är ju inte det smidigaste att få bort, men med glad stämma idag, kan jag säga att det inte blev en fläck kvar ens. Tack gode gud att det inte var i min vita soffa det hände. Ibland ska man bara ha tur:-)
Ja, så det blev inhandling av nya vinglas idag. Slösade lite pengar till, då jag ju aldrig kan gå förbi doftljus utan att köpa något. Köpte också en liten brödkorg och en slev. Lite måste man ju få unna sig även om budgeten för tillfället är snål..
Hemma igen, och nu har jag vart effektiv en stund. Diskat av alla matburkar, putsat storarumsfönstret, duschat blommorna och tagit en sväng med både dammsugaren och dammtrasan. Nu är det rent och fint igen, alla fönster och balkongdörr är vidöppna, då det ju är rena sommarvärmen ute. Min tempmätare visade hela 14 grader nu ,och det gäller att passa på och vädra ordentligt när man slipper frysa inomhus:-)
Blir en lugn och tidig kväll idag. Imorgon är det personalmöte klockan 8, sen är det två jobbarnätter kvar innan det är långledigt på schemat igen. Så bra jag har det ändå:-)
Började dagen ganska tidigt. Uppe med tuppen och lagade mat till farfar, vilket jag trivdes gott med. Skönt att komma upp i tid på morgonen och jag gillar ju att laga mat också. Det som jag däremot sett ett problem med nu, är att jag inte är så inspirerad till att laga mat åt mig själv. Föredrar det enkla just nu. Men det ska bli bättring igen, bara jag fått ordning på allt här hemma och kommit till ro med mig själv ordentligt.
Allt var lugnt hos farfar även idag. Jeanette och jag drog med honom till handelsträdgården för inköp av penseer efter att vi fikat och fixat upp hans matportioner. När dessa var inhandlade var vi alla tre på kyrkogården, och det verkade som farfar blev jättenöjd över planteringen. Jag tyckte det blev ganska fint själv nu tillslut, och det känns lite bättre både i samvetet och för farfars skull. Blir det frost och sommarblommorna dör, ja, då finns iallafall penseerna kvar. Inte bara ett tomt land.
På hemvägen hoppade jag in på EKO. Ställde ju till det lite i går..
Det var inte mycket grejer Sven tog med sig härifrån när han flyttade. Något som han dock tog, var några vinglas som var hans från början. Jag hade ett kvar här hemma sen, och det rök i golvet igår. Stötte till det med armbågen och det gick i tusen bitar. Vinet (rött såklart) skvätte iväg på både möbler och väggar i samma veva.
Fick lite panik och var väldigt snabb med att skura, tvätta och få bort allt så snabbt som möjligt. Rödvin är ju inte det smidigaste att få bort, men med glad stämma idag, kan jag säga att det inte blev en fläck kvar ens. Tack gode gud att det inte var i min vita soffa det hände. Ibland ska man bara ha tur:-)
Ja, så det blev inhandling av nya vinglas idag. Slösade lite pengar till, då jag ju aldrig kan gå förbi doftljus utan att köpa något. Köpte också en liten brödkorg och en slev. Lite måste man ju få unna sig även om budgeten för tillfället är snål..
Hemma igen, och nu har jag vart effektiv en stund. Diskat av alla matburkar, putsat storarumsfönstret, duschat blommorna och tagit en sväng med både dammsugaren och dammtrasan. Nu är det rent och fint igen, alla fönster och balkongdörr är vidöppna, då det ju är rena sommarvärmen ute. Min tempmätare visade hela 14 grader nu ,och det gäller att passa på och vädra ordentligt när man slipper frysa inomhus:-)
Blir en lugn och tidig kväll idag. Imorgon är det personalmöte klockan 8, sen är det två jobbarnätter kvar innan det är långledigt på schemat igen. Så bra jag har det ändå:-)
lördag 28 april 2012
En lugn och go lördag
Har haft en skön dag. Började morgonen med en rejäl balkongfrukost i solen. Lyxade till det och gjorde varma minibaguetter, kokte ett ägg och la upp ett par sillbitar på tallriken. Hett kaffe till det , och en hundbok i handen som jag länge ägt, men inte hunnit läsa. Riktigt mysigt och jag varvade bokläsning med med ett par trevliga och uppiggande telefonsamtal till vänner:-).
Efter några timmar försvann solen bakom husknuten och det var dags att ta tag i dagen (bättre sent än aldrig). Hoppade in i duschen, såg att solen färgat mig lite lätt gyllenbrun och njöt av slippa se mitt trötta, bleka ansikte i spegeln. Jag ser ju riktigt pigg ut nu:-).
Åkte sen iväg till sortergården för att slänga min tjocktv (läs vidare om det i inlägget nedanför)..
När jag ändå hade en helt oplanerad dag framför mig, så bestämde jag mig raskt för att fortsätta min färd till "Blomsterlandet", få de där peneérna köpta till farmors grav. Jag har inte vetat vad jag skulle köpa innan, men har efter tips och ideér från andra, hade jag bestämt mig för att de var lättskötta och tåliga. Tänkte jag kunde planterat dem imorgon efter att jag vart hos farfar.
Otur, då inte en endaste penseé gick att skåda. Jag frågade butikspersonalen var de fanns, och fick till svar att de var slut, inte längre säsong för "vårblommor" nu. Men hallå, min plan jag hade då?!
Sen gjorde jag säkert bort mig. Jag VET att det är alldeles för tidigt att plantera sommarblommor redan, men jag tycker synd om farfar som inte har en endaste blomma på farmors grav. Den är helt kall och öde, deprimerande! Jag köpte alltså sommarblommor iallafall, trots att jag vet att de troligtvis kommer att dö av frost och kyla.
Bestämde mig därefter att faktiskt åka till Forserum och plantera. Det kliade i fingrarna att göra något och inte bara åka hem och sitta och glo...
Ännu en miss på kyrkogården hände. Jag skäms, men eftersom jag inte är en "gravmänniska" har jag ju inte vart där sen farmors begravning i november. Blomlandet var betydligt större än vad jag trodde, och trots att jag hade köpt 7 ganska stora växter, så räckte inte blommorna till att fylla upp fint i landet. Ja, vad gör man?
Nåja, jag planterade iallafall, det ser lite glest och tråkigt ut (jag får fylla på med mer nu efteråt istället), men det är iallafall inte tomt längre. Ännu en tråkig miss var att jag inte hittade en endaste vattenkran som fungerade på kyrkogården. Jag får ta med mig en plastdunk med vatten imorgon, och vattna då istället. Nu hoppas jag på regn och ingen frost för blommornas skull;-)
När jag var färdig med planteringen ringde jag upp Therese. Tiggde till mig en kopp kaffe och fick lite sällskap även denna dag innan jag for hemmåt igen. Trevligt!.
På bild Therese son Fhilip. Albin (den ande sonen, vägrade bli fotad;-)
Och nu är jag alltså hemma igen. Köpte ett par minpetunior till mig själv idag också. I en underbar färg som jag nu hängt upp på balkongen. Jag älskar petunior, de både lyser vackert , blommar mycket och doftar gott:-)
Det är riktigt fint därute nu med lila mörka glaslyktor, och mörklila petunior som hänger om dem på varje sida. På ena bordet lyser fortfarande små solar av påskliljor och på det andra trängs lite pelargoner i blomsterlådan. Intill står "planterlådan" med väntande kryddörter och engelska pelargonier som redan börjat blomma. Jag njuter:-)
Kvällen är ännu ung. Ska hämta mig en pizza, hälla upp ett glas vin, bänka mig framför tvn med lite tända ljus och bara njuta. En sak saknar jag dock.. En liten hund brevid mig att klappa på...I övrigt njuter jag av frihet och att göra precis som jag vill med allt:-)
Go lördagskväll på er
Efter några timmar försvann solen bakom husknuten och det var dags att ta tag i dagen (bättre sent än aldrig). Hoppade in i duschen, såg att solen färgat mig lite lätt gyllenbrun och njöt av slippa se mitt trötta, bleka ansikte i spegeln. Jag ser ju riktigt pigg ut nu:-).
Åkte sen iväg till sortergården för att slänga min tjocktv (läs vidare om det i inlägget nedanför)..
När jag ändå hade en helt oplanerad dag framför mig, så bestämde jag mig raskt för att fortsätta min färd till "Blomsterlandet", få de där peneérna köpta till farmors grav. Jag har inte vetat vad jag skulle köpa innan, men har efter tips och ideér från andra, hade jag bestämt mig för att de var lättskötta och tåliga. Tänkte jag kunde planterat dem imorgon efter att jag vart hos farfar.
Otur, då inte en endaste penseé gick att skåda. Jag frågade butikspersonalen var de fanns, och fick till svar att de var slut, inte längre säsong för "vårblommor" nu. Men hallå, min plan jag hade då?!
Sen gjorde jag säkert bort mig. Jag VET att det är alldeles för tidigt att plantera sommarblommor redan, men jag tycker synd om farfar som inte har en endaste blomma på farmors grav. Den är helt kall och öde, deprimerande! Jag köpte alltså sommarblommor iallafall, trots att jag vet att de troligtvis kommer att dö av frost och kyla.
Bestämde mig därefter att faktiskt åka till Forserum och plantera. Det kliade i fingrarna att göra något och inte bara åka hem och sitta och glo...
Ännu en miss på kyrkogården hände. Jag skäms, men eftersom jag inte är en "gravmänniska" har jag ju inte vart där sen farmors begravning i november. Blomlandet var betydligt större än vad jag trodde, och trots att jag hade köpt 7 ganska stora växter, så räckte inte blommorna till att fylla upp fint i landet. Ja, vad gör man?
Nåja, jag planterade iallafall, det ser lite glest och tråkigt ut (jag får fylla på med mer nu efteråt istället), men det är iallafall inte tomt längre. Ännu en tråkig miss var att jag inte hittade en endaste vattenkran som fungerade på kyrkogården. Jag får ta med mig en plastdunk med vatten imorgon, och vattna då istället. Nu hoppas jag på regn och ingen frost för blommornas skull;-)
När jag var färdig med planteringen ringde jag upp Therese. Tiggde till mig en kopp kaffe och fick lite sällskap även denna dag innan jag for hemmåt igen. Trevligt!.
På bild Therese son Fhilip. Albin (den ande sonen, vägrade bli fotad;-)
Och nu är jag alltså hemma igen. Köpte ett par minpetunior till mig själv idag också. I en underbar färg som jag nu hängt upp på balkongen. Jag älskar petunior, de både lyser vackert , blommar mycket och doftar gott:-)
Det är riktigt fint därute nu med lila mörka glaslyktor, och mörklila petunior som hänger om dem på varje sida. På ena bordet lyser fortfarande små solar av påskliljor och på det andra trängs lite pelargoner i blomsterlådan. Intill står "planterlådan" med väntande kryddörter och engelska pelargonier som redan börjat blomma. Jag njuter:-)
Kvällen är ännu ung. Ska hämta mig en pizza, hälla upp ett glas vin, bänka mig framför tvn med lite tända ljus och bara njuta. En sak saknar jag dock.. En liten hund brevid mig att klappa på...I övrigt njuter jag av frihet och att göra precis som jag vill med allt:-)
Go lördagskväll på er
Att bli av med en tv
Idag var det dags att åka till sortergården för att slänga ut min gamla tjocktv. Trodde det skulle bli smidigt med en liten resa dit, sen 30 sekunders slängande, och sen hem igen.
Nja, riktigt så smidigt gick det inte. Till att börja med var trafiken totalt igenkorkad i stan. Antar det berodde på lönehelg och lördag, så trafiken flöt sakta på. Väl på sortergården var det totalt igenproppat av bilar, kö in, och ingenstans att parkera. Att jag dessutom inte såg vart jag kunde slänga en tv-apparat gjorde att jag gav upp, tog en sväng runt "gården" och fortsatte min färd åt ett annat håll. Tänkte att jag åker på måndag istället, då jobbar folk. (Och det var innan jag insåg det var valborgsmässoafton).
En stund senare råkade jag stöta på Nina (med familj) utanför ett annat ställe, och eftersom jag fortfarande hade tvn i bilen frågade jag om det gick att slänga den någonstan i Forserum istället. Jag ska ju till farfar imorgon och tänkte det var smidigare att göra det där, utan en massa folk. Glad blev jag, då hon sa att det fanns ett ställe på baksidan av järnhandeln där man kunde slänga just elektriska grejer.
Nja, efter ytterligare övervägande åkte jag ju till Forserum redan idag, och for så klart dit för att bli av med "åbäket" i bilen. Där blev det stopp när jag träffade ägarna av järnhandeln, och de berättade att det var så "förr", men numera tar de inte emot sådant skräp...
Ja,ja, tvn var kvar i bilen, men på väg till stan igen senare, kom jag på en ny ide;-) Klockan var närmare 15, då de stänger på sortergården. Äh, jag chansar igen nu, det måste väl ändå vara mindre folk mitt i stängningen..
Ja, det var det. Även om det ändå var en hel del kö kvar än, så kom jag ganska snabbt in och ropade efter en "gubbe" där (nåja han var yngre än jag, mååånga år).. Frågade var jag kunde slänga apparaten och blev visad till en plats 3 meter från där jag stog. Lite halvblind bara;-)
NU är tv´n iallafall slängd och jag nöjd igen, men det tog sin tid;-)
fredag 27 april 2012
Ger upp innan jag börjat...
Nu var tvn inköpt och iallafall installerad (med Björns hjälp). Tog sin lilla tid, då vi inte kunde förstå varför det inte gick att söka efter kanalerna...
Hm, efter att antennkabeln fick sin plats så funkade det utmärkt;-).
Känner mig nöjd med inköpet, men nu var det ju det där att få rätt kanaler på rätt plats och ställa in färg och ljus så allt ser bra ut. Jag orkar inte. Min hjärna klarar inte av att läsa bruksanvisningar och förstå vad man ska trycka på för att det ska sparas och installeras. Blir galen bara jag bläddrar igenom och inser hur mycket text jag behöver lusläsa.
Äh, sparar nog arbetet till en dag när jag inte har jobbat, för hjärnan går på lågvarv dessa dagar utan att jag behöver anstränga mig ett dugg för det.
Såååå jobbigt är det ju inte att bläddra med fjärrkontrollen och leta efter kanalen man ska titta på;-)
Så ikväll är planen bara att titta på tv en stund och komma i säng tidigt. Ja, det kommer inte bli några problem efter en jobbarnatt utan sömn. Frågan är hur jag ska hålla mig vaken till kvällen istället? Tändstickor i ögonen och iskallt vatten i ansiktet varje kvart?
Hm, efter att antennkabeln fick sin plats så funkade det utmärkt;-).
Känner mig nöjd med inköpet, men nu var det ju det där att få rätt kanaler på rätt plats och ställa in färg och ljus så allt ser bra ut. Jag orkar inte. Min hjärna klarar inte av att läsa bruksanvisningar och förstå vad man ska trycka på för att det ska sparas och installeras. Blir galen bara jag bläddrar igenom och inser hur mycket text jag behöver lusläsa.
Äh, sparar nog arbetet till en dag när jag inte har jobbat, för hjärnan går på lågvarv dessa dagar utan att jag behöver anstränga mig ett dugg för det.
Såååå jobbigt är det ju inte att bläddra med fjärrkontrollen och leta efter kanalen man ska titta på;-)
Så ikväll är planen bara att titta på tv en stund och komma i säng tidigt. Ja, det kommer inte bli några problem efter en jobbarnatt utan sömn. Frågan är hur jag ska hålla mig vaken till kvällen istället? Tändstickor i ögonen och iskallt vatten i ansiktet varje kvart?
Tacksam
Jag är lite överväldigad just nu. Desto mer jag tänker på er alla (ja, jag grubblar för mycket), desto gladare blir jag :-).
Alla har vart så otroligt snälla, goa och hjälpsamma mot mig nu. Ni har stått ut med mig, trots att jag vart stressad, frånvarande och ibland så trött att jag inte ens orkat svara när ni ringt eller velat ses.
Ändå är ni kvar och uppmuntrar mig, hjälper mig och finns kvar. Det är riktigt stort.
Ibland har det handlat om riktiga "småsaker" som betytt väldigt mycket för mig. Ibland har det handlat om några ord, en kommentar på bloggen, på fb eller ett mail som ni skrivit. Jag är tacksam för er alla, bara så ni vet.
Igår utspelade sig ännu en ganska kul sak.
Vaktmästaren ringde på dörren, berättade att en ganska nyinflyttad tjej på översta våningen hade haft ovälkommet besök i sin lägenhet när hon inte vart hemma. Han undrade, eftersom han bytt ut hennes lås, om jag var hemma och kunde ta hand om hennes nya nycklar tills hon slutade jobbet. Blev glad över förtroendet och sa, att bara hon kommer innan åtta, för sen åker jag till jobbet.
Vid halv sju kommer hon och hon var verkligen supertrevlig. En sådan där människa som man bara känner att det stämmer med när man pratar. Hur vi båda hann med att få så mycket sagt på några minuter kändes otroligt;-) Jag fick ur mig hela historien om att jag precis blivit själv, tagit bort min hund och ville gärna ha en ny igen. Visade min canvastavla och berättade att jag gråtit konstant och att jag var "larvig" och hade plockat blommor och satt brevid tavlan. Hon fick också veta vad jag jobbade med och att jag jobbade natt och hade problem med just det vid ett hundköp.
Hon i sin tur berättade att även hon var nybliven singel, att hennes leguan sen 10 år tillbaka hade dött för bara 3 veckor sedan, och gråtit hade även hon gjort. Hon hade också gjort en canvastavla på sin ödla som hon nu hade till tröst. Vidare berättade hon att hon var superpedant, därav att hon sett att någon vart inne i lägenheten. Skojade om en psykiatridiagnos, vilket gör att jag förstår att hon iallafall kan lite psykiatri med tanke på att hon dessutom jobbade på häktet. Hon erbjöd sig också att vara hundvakt någon gång om jag behövde i framtiden.
Jag var säkert lite påflugen i min inbjudan, men jag ville inte låta tillfället försvinna, så jag sa att, om hon ville, fick hon gärna komma ner på ett glas vin och tjata vidare någon gång. Hon tackade ja och det kändes kul med en eventuell ny bekantskap här. Vad roligt det kändes när det bara klickade sådär och man stöter på en person helt ovetande om vem hon ens var, innan hon plingade på dörren. Jag hoppas det blir av att vi verkligen ses någongång:-).
Vidare just igår blev jag glad över att tre personer hörde av sig om att de hade sett en billig tv på Media Markt nu. Tänk vad snällt att tänka på mig när de sett reklambladet:-) Gulligt, och jag kan meddela att det kommer bli den idag. 2990 kr är vi nere i nu och månaden ser skapligt ljus ut ändå:-) En annan kompis ringde i samma ärende i måndags, om ett annat tverbjudande hon sett.
Och min kära bror som jag bara behövde ringa igår, så följer han med mig idag som bärhjälp. Och Jeanette som troget följer med till farfar nästan varje söndag. Alla som peppar mig och låter mig få prata av mig när jag behöver.
Jag är bara så glad över er alla att jag vill säga: TACK FÖR ALLT NI GÖR, TACK FÖR ATT NI FINNS! Många goa kramar och önskan om en go helg till er
Alla har vart så otroligt snälla, goa och hjälpsamma mot mig nu. Ni har stått ut med mig, trots att jag vart stressad, frånvarande och ibland så trött att jag inte ens orkat svara när ni ringt eller velat ses.
Ändå är ni kvar och uppmuntrar mig, hjälper mig och finns kvar. Det är riktigt stort.
Ibland har det handlat om riktiga "småsaker" som betytt väldigt mycket för mig. Ibland har det handlat om några ord, en kommentar på bloggen, på fb eller ett mail som ni skrivit. Jag är tacksam för er alla, bara så ni vet.
Igår utspelade sig ännu en ganska kul sak.
Vaktmästaren ringde på dörren, berättade att en ganska nyinflyttad tjej på översta våningen hade haft ovälkommet besök i sin lägenhet när hon inte vart hemma. Han undrade, eftersom han bytt ut hennes lås, om jag var hemma och kunde ta hand om hennes nya nycklar tills hon slutade jobbet. Blev glad över förtroendet och sa, att bara hon kommer innan åtta, för sen åker jag till jobbet.
Vid halv sju kommer hon och hon var verkligen supertrevlig. En sådan där människa som man bara känner att det stämmer med när man pratar. Hur vi båda hann med att få så mycket sagt på några minuter kändes otroligt;-) Jag fick ur mig hela historien om att jag precis blivit själv, tagit bort min hund och ville gärna ha en ny igen. Visade min canvastavla och berättade att jag gråtit konstant och att jag var "larvig" och hade plockat blommor och satt brevid tavlan. Hon fick också veta vad jag jobbade med och att jag jobbade natt och hade problem med just det vid ett hundköp.
Hon i sin tur berättade att även hon var nybliven singel, att hennes leguan sen 10 år tillbaka hade dött för bara 3 veckor sedan, och gråtit hade även hon gjort. Hon hade också gjort en canvastavla på sin ödla som hon nu hade till tröst. Vidare berättade hon att hon var superpedant, därav att hon sett att någon vart inne i lägenheten. Skojade om en psykiatridiagnos, vilket gör att jag förstår att hon iallafall kan lite psykiatri med tanke på att hon dessutom jobbade på häktet. Hon erbjöd sig också att vara hundvakt någon gång om jag behövde i framtiden.
Jag var säkert lite påflugen i min inbjudan, men jag ville inte låta tillfället försvinna, så jag sa att, om hon ville, fick hon gärna komma ner på ett glas vin och tjata vidare någon gång. Hon tackade ja och det kändes kul med en eventuell ny bekantskap här. Vad roligt det kändes när det bara klickade sådär och man stöter på en person helt ovetande om vem hon ens var, innan hon plingade på dörren. Jag hoppas det blir av att vi verkligen ses någongång:-).
Vidare just igår blev jag glad över att tre personer hörde av sig om att de hade sett en billig tv på Media Markt nu. Tänk vad snällt att tänka på mig när de sett reklambladet:-) Gulligt, och jag kan meddela att det kommer bli den idag. 2990 kr är vi nere i nu och månaden ser skapligt ljus ut ändå:-) En annan kompis ringde i samma ärende i måndags, om ett annat tverbjudande hon sett.
Och min kära bror som jag bara behövde ringa igår, så följer han med mig idag som bärhjälp. Och Jeanette som troget följer med till farfar nästan varje söndag. Alla som peppar mig och låter mig få prata av mig när jag behöver.
Jag är bara så glad över er alla att jag vill säga: TACK FÖR ALLT NI GÖR, TACK FÖR ATT NI FINNS! Många goa kramar och önskan om en go helg till er
torsdag 26 april 2012
Fiskgryta
Oj så gott det blev, och snabbt gick det också:-) En lite lyxigare variant av fiskgryta som jag "spetsade" med lite räkor.
Fiskgryta, ca 4 portioner
Blandad fisk efter antal portioner ( jag använde två laxbitar och en större pangasuisfile)
1-2 vitlöksklyftor
1 mindre grön paprika
10 cm purjolök
ca 4 dl matlagningsgrädde (beroende på hur mycket sås man vill ha)
2 dl skalade räkor
ca 3 msk sweet´n souer sås
salt, peppar och lite chilikrydda
Hacka vitlök, paprika och purjolök i mindre bitar. Stek dem snabbt i stekpanna och ta sen bort dem så länge.
Skär fisken i mindre bitar och bryn den tillsammans med lite chilipulver, salt och peppar.
Häll över grädden och några matskedar sweet´n souersås. Blanda även i paprikablandningen och låt puttra ihop några minuter.
Lägg sist i räkorna och låt allt bli varmt (koka aldrig räkor, då blir de sega).
Servera med bandpasta eller kokt potatis.
Fiskgryta, ca 4 portioner
Blandad fisk efter antal portioner ( jag använde två laxbitar och en större pangasuisfile)
1-2 vitlöksklyftor
1 mindre grön paprika
10 cm purjolök
ca 4 dl matlagningsgrädde (beroende på hur mycket sås man vill ha)
2 dl skalade räkor
ca 3 msk sweet´n souer sås
salt, peppar och lite chilikrydda
Hacka vitlök, paprika och purjolök i mindre bitar. Stek dem snabbt i stekpanna och ta sen bort dem så länge.
Skär fisken i mindre bitar och bryn den tillsammans med lite chilipulver, salt och peppar.
Häll över grädden och några matskedar sweet´n souersås. Blanda även i paprikablandningen och låt puttra ihop några minuter.
Lägg sist i räkorna och låt allt bli varmt (koka aldrig räkor, då blir de sega).
Servera med bandpasta eller kokt potatis.
Nytt recept
Det har vart dåligt med sådana. Jag har inte haft varken tid eller lust att exprimentera i köket nu under en period. Men i torsdags, i förra veckan, var jag ju hembjuden till Nina.
Jag blev bjuden på mat och tyckte det var riktigt gott. Ringde upp henne igår och bad om receptet. Inte alltför smakrikt med en massa konstiga kryddor som farfar inte gillar, och jag såg chansen att kunna få ihop en bra fiskgryta till både honom och mig att äta framöver.
Det är Ninas orginalrecept från början, men jag improviserar lite själv med hennes grund, och kallar det för "Fiskgryta" i mina egna recept här på bloggen. Ska bara fixa middagen idag, så kommer både recept och bild sen:-)
Jag blev bjuden på mat och tyckte det var riktigt gott. Ringde upp henne igår och bad om receptet. Inte alltför smakrikt med en massa konstiga kryddor som farfar inte gillar, och jag såg chansen att kunna få ihop en bra fiskgryta till både honom och mig att äta framöver.
Det är Ninas orginalrecept från början, men jag improviserar lite själv med hennes grund, och kallar det för "Fiskgryta" i mina egna recept här på bloggen. Ska bara fixa middagen idag, så kommer både recept och bild sen:-)
Ältar hund igen
Åh, jag har verkligen bestämt mig. Jag vill ha hund igen, jag ska minsann klara det:-).
Har inte kunnat hålla mina fingrar borta från datorn och knapprat valp, första tiden, ledighet, ansvar, uppfostran, ensametsträning, rumsrenhetsträning och en massa olika sidor om raser och mentalitet på olika hundar. Åh, jag vill, jag är beredd på utmaningen:-)
Jag har ju aldrig haft en valp och inser (visste) att det var jobbigt. Alla sidor jag läst bekräftar det, och jag vet ändå att jag vill och kan. Men det måste lösas praktiskt och det är mitt stora bekymmer idag.
Folk är så snälla, folk vill ställa upp och hjälpa, men det hjälper inte alltid mig i min situation. Jag funderar fortfarande fram och tillbaka om ras, ålder och tidpunkt på hund. Jag gick igår in på en sida om hundraser, jag vill ju verkligen hitta rätt ras för mig och mitt behov. Det finns tre raser jag funderar på lite mer allvarligt, en av dem är just en sådan ras jag blivit "erbjuden" av "min datorvän". Jag gör tester på nätet av "Vilken hundras passar dig", och samma raser kommer upp varje gång. Tre hundraser, vad ska man välja?
Tre raser. Jag väljer mellan Golden retriver, Kromfohrländer och Schnauzer. Schnauzern och Kromfohrländern verkar ganska lika mentalt och motionsmässigt, men verkar kräva en lite fastare hand. Är jag för snäll för dem, och får istället en ouppfostrad och odräglig hund pga mig själv?
Har ju dock alla möjligheter på att vara lite "hårdare" nu när jag vet vad jag gjorde för fel med Troja från början;-) . Man lär sig av sina misstag..
Golden är otroligt söt och vänlig hund, men lite för stor (eftersom jag önskar en mindre hund denna gång), och kanske lite mer motion om man ändå jämför raserna. Oavsett vad folk ser i allmänhet hos golden, så anser jag att golden behöver mer stimulans än att bara vara ren sällskapshund. Jag är dock beredd och villig att ge alla de tre raserna jag funderar på, mer än att bara vara helt rena som sällskap. Kurser ska införas oavsett ras, men det känns tryggt att veta att de inte kräver massor om man är sjuk, trött eller inte orkar någon dag..
Nummer fyra finns också. Folk skrattar och hånar mig, men en mellanpudel känns inte heller så fel. Jag avskyr deras "konstiga" klippningar", men inser att en helklippt pudel är både intelligent och perfekt som sällskapshund. Den ger sällskap och älskar sin "familj", men har tyvärr ofta ögonsjukdommar som nackdel. Inget speciellt krävande i övrigt, bara lite småkurser, trix och allmäna promenader för att hålla den nöjd.
Jag gillar flera hundraser. Utseendemässigt så älskar jag doberman, "flatten", irländsk setter och schäfer (vit herdehund), men de kräver för mycket av mig nu när jag är själv med allt. Kanske en annan gång...
Men mer problem uppstår än bara rasval. Som kommunalarbetare så får vi lägga våran semester tidigt på året. Min är redan klar och på de ynka 3 veckor jag har tagit, så räcker det knappast att ta hem en valp på. Hade jag vetat hur livet såg ut för en månad sedan så hade man kunnat planera, men nu var det ju inte så...
Jag har också en utlandssemester inplanerad i början av september ( 31 augusti-7 september). Jag kan ju knappast ta hem en hund tre veckor och sen lämna bort den så snabbt för att jag ska iväg..Vill ju inte heller avboka, då resan sedan länge är betald..
Jag kan heller inte ta mer semester under kommunens "huvudsemester", då alla scheman redan är klara med vikarie och allt. För att det skulle fungera bra för mig, är en bra period att ta hem en hund efter min utlandssemester i september. Då har jag ca 1 månads semester kvar som jag kan plocka ut, samt att jag funderar på om pappa kanske sponsrar med lite pengar, så det är möjligt att jag har råd att ta tjänstledigt ytterligare ett par veckor för hundens skull...Planerar man riktigt väl, så kanske jag dessutom kan få in 2 veckors extra ledigt om jag räknar med min "långledighet" på schemat också...
Hundvakt har jag ju sen, men jag vill ge en hund/valp en bra första tid med mig först, och låta den bli trygg och lugn med mig som ägare och vårt hem som vårt:-) Jag längtar, men vi får se vad som är möjligt framöver..
Jag kan tänka mig en blandras igen, bara jag vet att det är friska raser bakom och att jag vet att raserna är okej med mitt behov. Jag har naturligtvis vart ute på blocket och kikat lite, (det finns hur mycket hundar som helst, sorgligt, men sant). Är det bättre att ge en "omplacering" ett bra liv och ännu en gång ge upp hoppet om en egen valp från början? Man slipper ju mycket jobb och "problem" med mycket,men det blir ändå inte riktigt samma sak som att få prägla en valp från början. Frågorna är många än ,och jag grubblar vidare....
Har inte kunnat hålla mina fingrar borta från datorn och knapprat valp, första tiden, ledighet, ansvar, uppfostran, ensametsträning, rumsrenhetsträning och en massa olika sidor om raser och mentalitet på olika hundar. Åh, jag vill, jag är beredd på utmaningen:-)
Jag har ju aldrig haft en valp och inser (visste) att det var jobbigt. Alla sidor jag läst bekräftar det, och jag vet ändå att jag vill och kan. Men det måste lösas praktiskt och det är mitt stora bekymmer idag.
Folk är så snälla, folk vill ställa upp och hjälpa, men det hjälper inte alltid mig i min situation. Jag funderar fortfarande fram och tillbaka om ras, ålder och tidpunkt på hund. Jag gick igår in på en sida om hundraser, jag vill ju verkligen hitta rätt ras för mig och mitt behov. Det finns tre raser jag funderar på lite mer allvarligt, en av dem är just en sådan ras jag blivit "erbjuden" av "min datorvän". Jag gör tester på nätet av "Vilken hundras passar dig", och samma raser kommer upp varje gång. Tre hundraser, vad ska man välja?
Tre raser. Jag väljer mellan Golden retriver, Kromfohrländer och Schnauzer. Schnauzern och Kromfohrländern verkar ganska lika mentalt och motionsmässigt, men verkar kräva en lite fastare hand. Är jag för snäll för dem, och får istället en ouppfostrad och odräglig hund pga mig själv?
Har ju dock alla möjligheter på att vara lite "hårdare" nu när jag vet vad jag gjorde för fel med Troja från början;-) . Man lär sig av sina misstag..
Golden är otroligt söt och vänlig hund, men lite för stor (eftersom jag önskar en mindre hund denna gång), och kanske lite mer motion om man ändå jämför raserna. Oavsett vad folk ser i allmänhet hos golden, så anser jag att golden behöver mer stimulans än att bara vara ren sällskapshund. Jag är dock beredd och villig att ge alla de tre raserna jag funderar på, mer än att bara vara helt rena som sällskap. Kurser ska införas oavsett ras, men det känns tryggt att veta att de inte kräver massor om man är sjuk, trött eller inte orkar någon dag..
Nummer fyra finns också. Folk skrattar och hånar mig, men en mellanpudel känns inte heller så fel. Jag avskyr deras "konstiga" klippningar", men inser att en helklippt pudel är både intelligent och perfekt som sällskapshund. Den ger sällskap och älskar sin "familj", men har tyvärr ofta ögonsjukdommar som nackdel. Inget speciellt krävande i övrigt, bara lite småkurser, trix och allmäna promenader för att hålla den nöjd.
Jag gillar flera hundraser. Utseendemässigt så älskar jag doberman, "flatten", irländsk setter och schäfer (vit herdehund), men de kräver för mycket av mig nu när jag är själv med allt. Kanske en annan gång...
Men mer problem uppstår än bara rasval. Som kommunalarbetare så får vi lägga våran semester tidigt på året. Min är redan klar och på de ynka 3 veckor jag har tagit, så räcker det knappast att ta hem en valp på. Hade jag vetat hur livet såg ut för en månad sedan så hade man kunnat planera, men nu var det ju inte så...
Jag har också en utlandssemester inplanerad i början av september ( 31 augusti-7 september). Jag kan ju knappast ta hem en hund tre veckor och sen lämna bort den så snabbt för att jag ska iväg..Vill ju inte heller avboka, då resan sedan länge är betald..
Jag kan heller inte ta mer semester under kommunens "huvudsemester", då alla scheman redan är klara med vikarie och allt. För att det skulle fungera bra för mig, är en bra period att ta hem en hund efter min utlandssemester i september. Då har jag ca 1 månads semester kvar som jag kan plocka ut, samt att jag funderar på om pappa kanske sponsrar med lite pengar, så det är möjligt att jag har råd att ta tjänstledigt ytterligare ett par veckor för hundens skull...Planerar man riktigt väl, så kanske jag dessutom kan få in 2 veckors extra ledigt om jag räknar med min "långledighet" på schemat också...
Hundvakt har jag ju sen, men jag vill ge en hund/valp en bra första tid med mig först, och låta den bli trygg och lugn med mig som ägare och vårt hem som vårt:-) Jag längtar, men vi får se vad som är möjligt framöver..
Jag kan tänka mig en blandras igen, bara jag vet att det är friska raser bakom och att jag vet att raserna är okej med mitt behov. Jag har naturligtvis vart ute på blocket och kikat lite, (det finns hur mycket hundar som helst, sorgligt, men sant). Är det bättre att ge en "omplacering" ett bra liv och ännu en gång ge upp hoppet om en egen valp från början? Man slipper ju mycket jobb och "problem" med mycket,men det blir ändå inte riktigt samma sak som att få prägla en valp från början. Frågorna är många än ,och jag grubblar vidare....
Väntar...
I morgon är det lön. Ja, vi i kommunen får ju ett par dagar senare än de flesta som får den 25:e..
Jag vet att iallafall siffran brukar komma in på kontot dagen innan (idag) och jag har redan knapprat in alla nummer ett antal gånger. Ja, jag väntar på summan, så jag kan börja räkna budget och överlevnad....Räkningarna är precis betalda och nu väntar jag bara på summan så jag vet vad jag har att röra mig med.
Nä, ingen fara, jag överlever absolut. Det som känns lite spännande är dock att se hur det ser ut nu när jag är själv med allt och vad som går att minska på utan någon hänsyn till varken en sambo eller hund. Just denna månaden ligger det lite "gammalt" kvar, då både sambons parkeringsplats ligger kvar på hyran och Trojas medicinsprutor inte gick att avbeställa (de har dock inte kommit än).
Just denna månaden handlar det ju om ett eventuellt tv-inköp också. Jag vet att det finns avbetalning och på så sätt är problemet löst, men jag vill ju inte dra på mig en massa onödigt nu. Inget svar från tjejen som jag skrev mail till, och efter att även lagt ut en annons på Jönköpings fb-loppis utan resultat, så lutar det åt att jag får ta mig till exempelvis Elgiganten för inköp av en ny. Hittade en helt okej tv på elgigantens hemsida igår och det blir nog den. En 40 tums lcd för 3800 kr. Helt okej pris ändå...
Jag vet att iallafall siffran brukar komma in på kontot dagen innan (idag) och jag har redan knapprat in alla nummer ett antal gånger. Ja, jag väntar på summan, så jag kan börja räkna budget och överlevnad....Räkningarna är precis betalda och nu väntar jag bara på summan så jag vet vad jag har att röra mig med.
Nä, ingen fara, jag överlever absolut. Det som känns lite spännande är dock att se hur det ser ut nu när jag är själv med allt och vad som går att minska på utan någon hänsyn till varken en sambo eller hund. Just denna månaden ligger det lite "gammalt" kvar, då både sambons parkeringsplats ligger kvar på hyran och Trojas medicinsprutor inte gick att avbeställa (de har dock inte kommit än).
Just denna månaden handlar det ju om ett eventuellt tv-inköp också. Jag vet att det finns avbetalning och på så sätt är problemet löst, men jag vill ju inte dra på mig en massa onödigt nu. Inget svar från tjejen som jag skrev mail till, och efter att även lagt ut en annons på Jönköpings fb-loppis utan resultat, så lutar det åt att jag får ta mig till exempelvis Elgiganten för inköp av en ny. Hittade en helt okej tv på elgigantens hemsida igår och det blir nog den. En 40 tums lcd för 3800 kr. Helt okej pris ändå...
Höll på att lägga ner
Åh, jag avskyr verkligen teknik... Sen några dagar har min bloggs utseende (för mig) ändrats. Sidorna ser inte längre likadana ut när jag ska skriva, och det tog en stund innan jag hittade rätt knappar igen. Det gick ju bra, men idag var jag dessutom utloggad från mitt egna konto, och inte en vink om vad jag skulle trycka på för att kunna skriva igen...
Som ni märker så löste jag det, men ett tag tänkte jag, att nu skiter jag i dethär. Bara krångel med allt. Men jag kan inte...
Jag gillar att skriva, det ger mig ro, det ger mig terapi, det ger mig utlopp för att slippa "tjata sönder" alla i min närhet. Det ger mig också lite tillbakablickar över vad som händer i mitt liv, hur jag resonerar och tänker i olika situationer. Lärorikt och oerhört skönt att bara få skriva ner alla tankar (hur flummiga och lustiga de än blir ibland!). För här kan jag skriva precis vad jag vill och bara ni som vill och orkar behöver ta del av det;-) Perfekt för alla parter:-)
Som ni märker så löste jag det, men ett tag tänkte jag, att nu skiter jag i dethär. Bara krångel med allt. Men jag kan inte...
Jag gillar att skriva, det ger mig ro, det ger mig terapi, det ger mig utlopp för att slippa "tjata sönder" alla i min närhet. Det ger mig också lite tillbakablickar över vad som händer i mitt liv, hur jag resonerar och tänker i olika situationer. Lärorikt och oerhört skönt att bara få skriva ner alla tankar (hur flummiga och lustiga de än blir ibland!). För här kan jag skriva precis vad jag vill och bara ni som vill och orkar behöver ta del av det;-) Perfekt för alla parter:-)
onsdag 25 april 2012
Förkyld
Idag när jag vaknade var jag snorig. Jag som aldrig är sjuk, trodde det var lite morgontäppthet, men får nog inse att det är något på gång i kroppen. Fryser lite lätt, nyser och fortsätter snora under dagen.
Men ingen fara på taket, känner mig inte sjuk alls, och eftersom jag klarat mig från sjukdommar hela året, så är jag mer än nöjd om det bara blir en förkylning när det väl kommer något:-). Har ju faktiskt inte haft en sjukdag på jobbet på många år nu, och fortsätter gärna så också om det går.
Har vart en lugn dag även idag. Björn och Devin kom på besök under ett par timmar nu i eftermiddag och käkade middag. Det var kul att få introducera även lille Devin med mina köttbullar idag, eftersom Björn alltid beställer det till middag här. Även han åt med god aptit och det är ju roligt när det man gör uppskattas.
Björn tror jag åt så han höll på att spricka idag. Jag kokade alla potatisar jag hade hemma (till mig själv hade det nog räckt till säkert 5 portioner) , och tänkte att det som blir över, det steker jag upp imorgon. Tji fick jag, för det enda som blev kvar var lite sås i botten på en av grytorna och några små potatisbitar som Devin inte orkade ;-).
I övrigt har jag nog vart enormt slö idag. Är inte van vid att ha så här mycket fritid och har svårt att koppla av helt. Funderar på om jag ska börja simma några gånger i veckan. Dels tar det ju lite tid, är enormt avkopplande och underbart härligt med lite bastu efteråt.
Sen är det ju det där med vikten..Jag lär väl knappast inte bli magrare nu när jag inte kommer ut på några promenader ens. Och snart är det ju för guds skull bikinisäsong också! Får nog ligga i vassen eller i någon buske för mig själv i år också. Lite får man ju ta hänsyn till att inte alla människor vill se skvalpande magar och gäddhäng;-).
Men nu ska det vilas lite, simningen tål att tänkas på ett par dagar tills jag ser hur förkylningen utvecklas;-). I natt är det jobb igen och någon timme bör jag få sova innan dess. Ha en go kväll på er,kram Eleonore
Men ingen fara på taket, känner mig inte sjuk alls, och eftersom jag klarat mig från sjukdommar hela året, så är jag mer än nöjd om det bara blir en förkylning när det väl kommer något:-). Har ju faktiskt inte haft en sjukdag på jobbet på många år nu, och fortsätter gärna så också om det går.
Har vart en lugn dag även idag. Björn och Devin kom på besök under ett par timmar nu i eftermiddag och käkade middag. Det var kul att få introducera även lille Devin med mina köttbullar idag, eftersom Björn alltid beställer det till middag här. Även han åt med god aptit och det är ju roligt när det man gör uppskattas.
Björn tror jag åt så han höll på att spricka idag. Jag kokade alla potatisar jag hade hemma (till mig själv hade det nog räckt till säkert 5 portioner) , och tänkte att det som blir över, det steker jag upp imorgon. Tji fick jag, för det enda som blev kvar var lite sås i botten på en av grytorna och några små potatisbitar som Devin inte orkade ;-).
I övrigt har jag nog vart enormt slö idag. Är inte van vid att ha så här mycket fritid och har svårt att koppla av helt. Funderar på om jag ska börja simma några gånger i veckan. Dels tar det ju lite tid, är enormt avkopplande och underbart härligt med lite bastu efteråt.
Sen är det ju det där med vikten..Jag lär väl knappast inte bli magrare nu när jag inte kommer ut på några promenader ens. Och snart är det ju för guds skull bikinisäsong också! Får nog ligga i vassen eller i någon buske för mig själv i år också. Lite får man ju ta hänsyn till att inte alla människor vill se skvalpande magar och gäddhäng;-).
Men nu ska det vilas lite, simningen tål att tänkas på ett par dagar tills jag ser hur förkylningen utvecklas;-). I natt är det jobb igen och någon timme bör jag få sova innan dess. Ha en go kväll på er,kram Eleonore
Men svara då!!!
Jag behöver en ny tv. Efter att två kvällar i rad vart ledig och satt på min gamla tjocktv, så inser jag att det inte är hållbart. Jag ser inte texten, bilden är extremt liten och höjer jag ljudet för att iallafall höra, så låter det riktigt illa också.. Nä, en ny måste införskaffas...
Eftersom jag trots allt inte är något teknikmänniska och inte ställer så höga krav på en tv, så tänkte jag försöka spara några/ någon tusenlapp och kanske hitta en begagnad. Sagt och gjort, så gick jag ut på blocket och hittade två lovande annonser. Lagom stora, inte så gamla och skapligt billigt. Båda i Jönköping. Ringde på den ena och en kille svarar. Han lät till att börja med otrevlig, men det kvittar ju. Sa att jag var intresserad av hans annons och frågade var han bodde. I Lammhult fick jag som svar..
Öh, varför skriver man Jönköping på annonsen om man bor 7 mil härifrån? Nä, jag la ner det hela, det blir för långt att åka, och inte speciellt billigt heller i slutändan.
Nästa annonsör ville bara ha mail. Jag skickade ett redan i söndags, men har inte fått svar. Varför svarar man inte om man vill bli av med sina saker? Gav henne både mail och telefonnummer, men icke...
Har även hittat en ny tv på Elgiganten som inte var så dyr (men dyrare än begagnat förstås). Nåja, ska kika på vad lönen blir på fredag innan jag åker och köper något alls. Jobbar ju två nätter nu och behöver ingen tv hemma då;-)
Eftersom jag trots allt inte är något teknikmänniska och inte ställer så höga krav på en tv, så tänkte jag försöka spara några/ någon tusenlapp och kanske hitta en begagnad. Sagt och gjort, så gick jag ut på blocket och hittade två lovande annonser. Lagom stora, inte så gamla och skapligt billigt. Båda i Jönköping. Ringde på den ena och en kille svarar. Han lät till att börja med otrevlig, men det kvittar ju. Sa att jag var intresserad av hans annons och frågade var han bodde. I Lammhult fick jag som svar..
Öh, varför skriver man Jönköping på annonsen om man bor 7 mil härifrån? Nä, jag la ner det hela, det blir för långt att åka, och inte speciellt billigt heller i slutändan.
Nästa annonsör ville bara ha mail. Jag skickade ett redan i söndags, men har inte fått svar. Varför svarar man inte om man vill bli av med sina saker? Gav henne både mail och telefonnummer, men icke...
Har även hittat en ny tv på Elgiganten som inte var så dyr (men dyrare än begagnat förstås). Nåja, ska kika på vad lönen blir på fredag innan jag åker och köper något alls. Jobbar ju två nätter nu och behöver ingen tv hemma då;-)
tisdag 24 april 2012
Ja, jag vill....
Har efter noga övervägande, tillslut bestämt mig....
Ja, jag vill ha en hund igen! Jag säger inte när, jag säger inte vilken hund det blir i slutändan, men hund vill jag ha, det har jag kommit fram till nu...
Jag saknar allt som har med hund att göra, jag saknar promenader, jag saknar sällskap, jag saknar att ha en vän i sängen, i soffan, och en vän att dela mitt liv med...En hund att åka till skogen med, en hund som jag kan ge omvårdnad, kan ge kärlek till, som jag kan ta hand om och älska. Jag behöver en ny kamrat....
Det kommer bli problem, det kommer bli tufft, det kommer bli mycket jag får försaka, men jag vill ge den uppoffringen för ett glatt liv. Skit samma om jag inte är fri och ledig, en vän betyder mycket mer...
Nu finns det dock många aspekter för attt gå vidare på. Hundvakt (löser sig,), Semester. Det löser sig också....Vad villl jag ha för ras, vad vill jag med mitt hundliv framöver? Ser bara positivt och drömmer mig bort........Vet bara att jag vill, igen ......
Ja, jag vill ha en hund igen! Jag säger inte när, jag säger inte vilken hund det blir i slutändan, men hund vill jag ha, det har jag kommit fram till nu...
Jag saknar allt som har med hund att göra, jag saknar promenader, jag saknar sällskap, jag saknar att ha en vän i sängen, i soffan, och en vän att dela mitt liv med...En hund att åka till skogen med, en hund som jag kan ge omvårdnad, kan ge kärlek till, som jag kan ta hand om och älska. Jag behöver en ny kamrat....
Det kommer bli problem, det kommer bli tufft, det kommer bli mycket jag får försaka, men jag vill ge den uppoffringen för ett glatt liv. Skit samma om jag inte är fri och ledig, en vän betyder mycket mer...
Nu finns det dock många aspekter för attt gå vidare på. Hundvakt (löser sig,), Semester. Det löser sig också....Vad villl jag ha för ras, vad vill jag med mitt hundliv framöver? Ser bara positivt och drömmer mig bort........Vet bara att jag vill, igen ......
Grubblar igen....
Ännu en dag har gått och jag har inte blivit klokare på något vis. Har vart ledig idag och tagit livet med en klackspark. Har rensat ur och städat ett par skåp, pratat i telefon ooch haft besök av min numera fd sambo.
Livet är helt okej, jag ångrar inget.. Visst är det tomt och tyst, men jag vet att jag har vänner, kan bara slå deras nummer för att få "sällskap" en stund. Jag föredrar just nu mitt egna tråkiga sällskap bara:-)....
Ja, min fd sambo var här för att hjälpa mig idag (med en tvkabel). Jag behövde inte hjälpen egentligen, men såg det som att det var ett bra tillfälle att ändå ge honom lite bekräftelse på att jag inte var ovän, eller hade något emot att han kom hit som vän.. Det kändes bra, och faktiskt mer "intimt" prat än när vi var ett par. Konstigt det känns, med att prata om mina drömmar, med en person som är borta och inte delar dem alls med mig..
Nåja, som jag sagt innnan så har jag inget agg eller "onda" tankar om honom, är istället glad över vår nuvarande kontakt med att inte behöva försvara mitt liv, mina drömmar eller varför det nu blev såhär...Är nöjd med att inte vara osams och kunna ha honom som en vän/ bekant i mitt liv...
Idag har jag annars fortsatt att röja här hemma. I lugn takt, men ändå fått något gjort. Känns lite som att jag tar dagen som den kommer, men ändå uträttar något....
Har ändå haft tankar på hund idag. Som jag saknar, som jag verklgen vill ha ett "yrväder" i mitt liv igen. Har mer eller mindre bestämt mig för att det kommmer bli en hund här framöver.Jag vet bara inte när, jag vet inte vilken hund, jag vet inte när det blir rätt tillfälle...
Jag har flera förslag från vänner att lösa det på, jag vet att det ordnar sig. Men jag tvivlar fortfarande pga att jag inte litar på folk...Jag vet innerst inne att det går att lösa på ett eller annat sätt...
Jag vill, min kropp och själ skiker efter en ny hund. Jag har bestämt mig, jag vill, behöver bara tänketid om vilken hund, viken ras, vilken tidsperiod det är lämpligt...
Drömmmer vidare och hoppas ödet ger mig mer svar om det hela:-) Kram
Livet är helt okej, jag ångrar inget.. Visst är det tomt och tyst, men jag vet att jag har vänner, kan bara slå deras nummer för att få "sällskap" en stund. Jag föredrar just nu mitt egna tråkiga sällskap bara:-)....
Ja, min fd sambo var här för att hjälpa mig idag (med en tvkabel). Jag behövde inte hjälpen egentligen, men såg det som att det var ett bra tillfälle att ändå ge honom lite bekräftelse på att jag inte var ovän, eller hade något emot att han kom hit som vän.. Det kändes bra, och faktiskt mer "intimt" prat än när vi var ett par. Konstigt det känns, med att prata om mina drömmar, med en person som är borta och inte delar dem alls med mig..
Nåja, som jag sagt innnan så har jag inget agg eller "onda" tankar om honom, är istället glad över vår nuvarande kontakt med att inte behöva försvara mitt liv, mina drömmar eller varför det nu blev såhär...Är nöjd med att inte vara osams och kunna ha honom som en vän/ bekant i mitt liv...
Idag har jag annars fortsatt att röja här hemma. I lugn takt, men ändå fått något gjort. Känns lite som att jag tar dagen som den kommer, men ändå uträttar något....
Har ändå haft tankar på hund idag. Som jag saknar, som jag verklgen vill ha ett "yrväder" i mitt liv igen. Har mer eller mindre bestämt mig för att det kommmer bli en hund här framöver.Jag vet bara inte när, jag vet inte vilken hund, jag vet inte när det blir rätt tillfälle...
Jag har flera förslag från vänner att lösa det på, jag vet att det ordnar sig. Men jag tvivlar fortfarande pga att jag inte litar på folk...Jag vet innerst inne att det går att lösa på ett eller annat sätt...
Jag vill, min kropp och själ skiker efter en ny hund. Jag har bestämt mig, jag vill, behöver bara tänketid om vilken hund, viken ras, vilken tidsperiod det är lämpligt...
Drömmmer vidare och hoppas ödet ger mig mer svar om det hela:-) Kram
Sömntuta
Oj, min kväll blev inte riktigt som planerat :-0....
Hällde förvisso upp ett glas vin, satte på tvn och satte mig under filten. La telefonen på soffbordet (jag väntade ett samtal) och la ner huvudet på kudden... Sen var jag väck och borta!
Vaknade till vid 00, kröp in i sängen och somnade igen. Vaknade vid 07.30 idag. Herregud, det är 13,5 timme. Såg idag att det ringt igår, jag hade inte ens hört det. Vinglaset var det bara tagit ett par munnar av, så det lär väl knappast vart det heller;-).
Nåja, idag känner jag mig rätt pigg, och efter ganska dåligt med sömn i helgen så behövde jag säkert detta. Nya tag idag :-)
Hällde förvisso upp ett glas vin, satte på tvn och satte mig under filten. La telefonen på soffbordet (jag väntade ett samtal) och la ner huvudet på kudden... Sen var jag väck och borta!
Vaknade till vid 00, kröp in i sängen och somnade igen. Vaknade vid 07.30 idag. Herregud, det är 13,5 timme. Såg idag att det ringt igår, jag hade inte ens hört det. Vinglaset var det bara tagit ett par munnar av, så det lär väl knappast vart det heller;-).
Nåja, idag känner jag mig rätt pigg, och efter ganska dåligt med sömn i helgen så behövde jag säkert detta. Nya tag idag :-)
måndag 23 april 2012
Dags för en slapparkväll
Idag har det vart fullt upp. Kom hem från jobbet på morgonen och var riktigt trött. Hade vart skönt att sova en stund, men kom sen på, att jag precis innan jag åkte till jobbet igår, så hade jag tagit fram köttfärs från frysen och planen var att jag skulle steka köttbullar till brorsans middagsbesök på onsdag. Bara att sätta igång med andra ord..
Efter att ha rullat 1 kilo färs, fortsatte jag i samma anda i köket. Stekte efter köttbullarna upp pyttipanna, pölsa, fisk. Skalade och kokte potatis mm till farfar. Och när jag ändå var i gång gjorde jag en sats kolakakor till farfar också. Phu, det var svettigt och varmt i köket en stund där...
I en av pauserna av all matlagning ringde jag upp pappa. Ännu en gång tog han upp det förslag han hade att erbjuda mig (denna gång nykter)..Jag kan nog inte smälta det riktigt, och har nog inte fattat vad det innebär riktigt än, för att ens vara riktigt glad åt det hela. På något sätt är jag så van vid att kämpa, slåss och överleva att jag inte kan fatta att allt bara skulle lösa sig helt oproblematiskt nu. Nä ,jag vågar inte tro helt ut och sitter fortfarande i en sits där allt känns otryggt och konstigt...
Jag vet inte längre vad jag ska säga. Är så otroligt tacksam, så otroligt glad, hoppfull och nöjd, men ändå är jag mest glad över några helt andra ord han sa idag. När jag sa : "Det är dina pengar, du ska inte behöva känna att du måste ge bort. Jag skulle naturligtvis bli glad och tacksam, men jag klarar mig utan att du behöver känna tvång med att hjälpa mig." Orden tillbaka var:" Du har aldrig fått något här i livet, du har alltid ställt upp, jag vill hjälpa dig."
Orden betydde mer än pengarna. En bekräftelse på att någon iallafall sett att jag försökt allt jag kan med att hjälpa och stötta där behovet har funnits. En bekräftelse att det har vart uppskattat utan att man fått en blick, ett ord eller ens ett tack många gånger. Det värmde och gjorde mig åter lite ambivalent i sinnet....
Vidare for jag till farfar. Vi skulle upp till Nässjö, för utprovning av ny hörapparat. Jag var som vanligt ute i god tid, då jag skulle "lassa" tallrikar för veckan som kommer också.
Väl i Nässjö var det riktigt lärorikt. Nu kan jag en hel del om hörapparater och hörseltest, efter att nyfiket frågat runt hur allt funkat;-) Lyckades få människan på hörselcentralen att både berätta, beskriva och tala om allt jag behövde veta för att sköta detta åt farafar. Blev betrodd med en massa saker och lyckades "lura/övertala" henne till att fixa lite extra med farfar idag då han inte gillar en massa nya besök. Det blev utrensing av öronen och hörseltest, förutom den avgjutning de gör för en ny apparat. Lyckad men lång dag, både för farfar och mig.
Väl i Forserum fick jag ytterligare fina ord av farfar också. Jag är så ovan vid beröm , att jag nästan blir tårögd nu när jag får ännu mer uppskattning. Jag vet att farfar är väldigt tacksam, men när han gång på gång berömmer och tackar, säger att han inte glömmer och att han inte överlever utan att man hjälper till. Ja, då värmer orden och allt annat blir oviktigt. Vad är en massa pengar mot att man är uppskattad? Vad är livet utan att man får dela det med människor som litar på en och uppskattar det man gör för dem. Lilla farfar, klart jag gör det för dig....
Men nu är jag hemma igen. Är otroligt trött och vill bara gå och sova. Nja, klockan är bara 18 och det är väl lite väl tidigt;-).. Inväntar ett telefonsamtal från en vän om ca en timme, så jag får hålla mig vaken en stund till. Tror jag ska hälla upp mig ett glas rött, kura in mig med värmefilten och bara slappa idag. Imorgon har jag en helledig dag framför mig (förutom tvättid) och ska fortsätta med min röjning i lägenheten.
Go kväll på er, kram
Efter att ha rullat 1 kilo färs, fortsatte jag i samma anda i köket. Stekte efter köttbullarna upp pyttipanna, pölsa, fisk. Skalade och kokte potatis mm till farfar. Och när jag ändå var i gång gjorde jag en sats kolakakor till farfar också. Phu, det var svettigt och varmt i köket en stund där...
I en av pauserna av all matlagning ringde jag upp pappa. Ännu en gång tog han upp det förslag han hade att erbjuda mig (denna gång nykter)..Jag kan nog inte smälta det riktigt, och har nog inte fattat vad det innebär riktigt än, för att ens vara riktigt glad åt det hela. På något sätt är jag så van vid att kämpa, slåss och överleva att jag inte kan fatta att allt bara skulle lösa sig helt oproblematiskt nu. Nä ,jag vågar inte tro helt ut och sitter fortfarande i en sits där allt känns otryggt och konstigt...
Jag vet inte längre vad jag ska säga. Är så otroligt tacksam, så otroligt glad, hoppfull och nöjd, men ändå är jag mest glad över några helt andra ord han sa idag. När jag sa : "Det är dina pengar, du ska inte behöva känna att du måste ge bort. Jag skulle naturligtvis bli glad och tacksam, men jag klarar mig utan att du behöver känna tvång med att hjälpa mig." Orden tillbaka var:" Du har aldrig fått något här i livet, du har alltid ställt upp, jag vill hjälpa dig."
Orden betydde mer än pengarna. En bekräftelse på att någon iallafall sett att jag försökt allt jag kan med att hjälpa och stötta där behovet har funnits. En bekräftelse att det har vart uppskattat utan att man fått en blick, ett ord eller ens ett tack många gånger. Det värmde och gjorde mig åter lite ambivalent i sinnet....
Vidare for jag till farfar. Vi skulle upp till Nässjö, för utprovning av ny hörapparat. Jag var som vanligt ute i god tid, då jag skulle "lassa" tallrikar för veckan som kommer också.
Väl i Nässjö var det riktigt lärorikt. Nu kan jag en hel del om hörapparater och hörseltest, efter att nyfiket frågat runt hur allt funkat;-) Lyckades få människan på hörselcentralen att både berätta, beskriva och tala om allt jag behövde veta för att sköta detta åt farafar. Blev betrodd med en massa saker och lyckades "lura/övertala" henne till att fixa lite extra med farfar idag då han inte gillar en massa nya besök. Det blev utrensing av öronen och hörseltest, förutom den avgjutning de gör för en ny apparat. Lyckad men lång dag, både för farfar och mig.
Väl i Forserum fick jag ytterligare fina ord av farfar också. Jag är så ovan vid beröm , att jag nästan blir tårögd nu när jag får ännu mer uppskattning. Jag vet att farfar är väldigt tacksam, men när han gång på gång berömmer och tackar, säger att han inte glömmer och att han inte överlever utan att man hjälper till. Ja, då värmer orden och allt annat blir oviktigt. Vad är en massa pengar mot att man är uppskattad? Vad är livet utan att man får dela det med människor som litar på en och uppskattar det man gör för dem. Lilla farfar, klart jag gör det för dig....
Men nu är jag hemma igen. Är otroligt trött och vill bara gå och sova. Nja, klockan är bara 18 och det är väl lite väl tidigt;-).. Inväntar ett telefonsamtal från en vän om ca en timme, så jag får hålla mig vaken en stund till. Tror jag ska hälla upp mig ett glas rött, kura in mig med värmefilten och bara slappa idag. Imorgon har jag en helledig dag framför mig (förutom tvättid) och ska fortsätta med min röjning i lägenheten.
Go kväll på er, kram
söndag 22 april 2012
Söndagsrusk
Vart tog våren vägen? Utanför mitt fönster verkligen öser regnet ner, och det har faktiskt åskat lite, både igår och idag. Jag sitter ju förstås inne, och med lite tända ljus, varmt kaffe och fårskinnstofflorna på, så känns det inte som det går någon större nöd på mig. Jag njuter lite av att höra hur det smattrar på fönstret och kura lite framför datorn.
Efter en lugn natt på jobbet (tack gode gud för det, för jag var trött), var det sen dags för det vanliga söndagsbesöket hos farfar. Idag hakade både Björn, Devin och Jeanette på, och det var förstås härligt och uppfriskande. Jag slapp dessutom helt att fixa mat idag, då Jeanette hade med sig ett par portioner hon hade över hemma. Jag och farfar ska till Hörselcentralen imorgon igen, så jag fixar vidare lite med det då istället.
Även om jag inte sagt något till dig än Jeanette, så ska du och jag till piren när det blir varmare, ta en helkväll där, och jag bjuder dig :-).
Väl hemkommen igen satte jag igång att städa lite. Jag röjer lite varje dag nu i skåp och lådor ,och det känns lagom kravfritt och inget jobbigt alls. Bara roligt att se att det blir lite finare och renare för var dag. Avslutade "projekt städning" med ett race i trappuppgången.
Vi boende i huset turas om på vår egna våningsplan att städa en gång i månaden. Min granne ( som jag delar städet med egentligen ), gör det dock aldrig. Jag brukar därför göra det åt honom när andan faller på. Inget att bråka om, det tar ju bara några minuter när man ändå har allt framme.
Har hunnit med att sova en del i eftermiddag också. Somnade in gott i renbäddad säng efter att jag läst ut en riktigt bra "kriminalare" innan. Nu är det snart dags för sista natten för helgen. Känns som att jag har en precis lagom balans nu av jobb, fritid, egentid och lite småplikter som lätt kan passas in där i mellan:-) Mysig söndag på er, kram
Efter en lugn natt på jobbet (tack gode gud för det, för jag var trött), var det sen dags för det vanliga söndagsbesöket hos farfar. Idag hakade både Björn, Devin och Jeanette på, och det var förstås härligt och uppfriskande. Jag slapp dessutom helt att fixa mat idag, då Jeanette hade med sig ett par portioner hon hade över hemma. Jag och farfar ska till Hörselcentralen imorgon igen, så jag fixar vidare lite med det då istället.
Även om jag inte sagt något till dig än Jeanette, så ska du och jag till piren när det blir varmare, ta en helkväll där, och jag bjuder dig :-).
Väl hemkommen igen satte jag igång att städa lite. Jag röjer lite varje dag nu i skåp och lådor ,och det känns lagom kravfritt och inget jobbigt alls. Bara roligt att se att det blir lite finare och renare för var dag. Avslutade "projekt städning" med ett race i trappuppgången.
Vi boende i huset turas om på vår egna våningsplan att städa en gång i månaden. Min granne ( som jag delar städet med egentligen ), gör det dock aldrig. Jag brukar därför göra det åt honom när andan faller på. Inget att bråka om, det tar ju bara några minuter när man ändå har allt framme.
Har hunnit med att sova en del i eftermiddag också. Somnade in gott i renbäddad säng efter att jag läst ut en riktigt bra "kriminalare" innan. Nu är det snart dags för sista natten för helgen. Känns som att jag har en precis lagom balans nu av jobb, fritid, egentid och lite småplikter som lätt kan passas in där i mellan:-) Mysig söndag på er, kram
Stressfritt
Jag trivs ganska bra med allt ändå. Jag känner mig stressfri och kan leva mer i nuet. Jag märker det så väl själv, eftersom jag kan sitta och prata med både folk i verkliga livet, och i telefon, utan att tänka på annat och känna oro för om jag ska hinna allt för att nuet tar tid. Det är en häftig känsla som jag upplever, och den är skön och befriande.
Första gången jag kände den var när jag åkte hem till Nina i torsdags. Jag behövde inte vara hemma och passa mattiderna längre, ingen satt och väntade på mig, och eftersom jag fick mat där, så behövde jag heller inte laga mat när jag kom hem. Lyxigt värre!
På kvällen när Björn och Devin kom, var det samma sak, ingen stress för att det snart var dags att lägga sig, hinna med kvällsmaten innan dess pga att Sven skulle upp tidigt och jobba nästa morgon.
Även under fredagen kom samma känsla över mig. Jag sov till halv tio, vilket inte händer kanske mer än ett par gånger om året. Det var skönt att få den tiden, och sen bara tänka på att hela dagen är min och jag kan göra vad jag vill med den. Äta när jag vill, inte titta på klockan, bara tänka på vad jag gjorde för stunden.
Var ju även och köpte micron ( och några pelargoner) i fredags, och kom på mig själv att inte bara rusa in i affären, ta det jag skulle, och stressa hemmåt igen. Nä, jag kunde gå runt och titta lite i lugn och ro och njuta lite. Det här måste jag ta vara på i framtiden, att leva i nuet:-)
Första gången jag kände den var när jag åkte hem till Nina i torsdags. Jag behövde inte vara hemma och passa mattiderna längre, ingen satt och väntade på mig, och eftersom jag fick mat där, så behövde jag heller inte laga mat när jag kom hem. Lyxigt värre!
På kvällen när Björn och Devin kom, var det samma sak, ingen stress för att det snart var dags att lägga sig, hinna med kvällsmaten innan dess pga att Sven skulle upp tidigt och jobba nästa morgon.
Även under fredagen kom samma känsla över mig. Jag sov till halv tio, vilket inte händer kanske mer än ett par gånger om året. Det var skönt att få den tiden, och sen bara tänka på att hela dagen är min och jag kan göra vad jag vill med den. Äta när jag vill, inte titta på klockan, bara tänka på vad jag gjorde för stunden.
Var ju även och köpte micron ( och några pelargoner) i fredags, och kom på mig själv att inte bara rusa in i affären, ta det jag skulle, och stressa hemmåt igen. Nä, jag kunde gå runt och titta lite i lugn och ro och njuta lite. Det här måste jag ta vara på i framtiden, att leva i nuet:-)
lördag 21 april 2012
Vad ska man säga?
Igår fick jag ytterligare ett besked som gör att mitt liv (iallafall kan) vändas upp och ner igen. Det konstiga var dock att det var åt det positiva hållet denna gången :-).
Det låter så skrytsamt att prata pengar, så jag tvekade först att skriva ut det här. Men jag gör som så att jag nämner inga summor. Ni som följt mig vet ju att farmor gick bort i november, ni vet också att jag då skrev att farfar mer eller mindre skänkte bort hela deras kapital till pappa. Pappa, som i sin tur fick "ärva" bla deras gård, har ju nu sålt sitt gamla föräldrahem. De nya ägarna tog över igår.
Pappa har hela tiden sagt att han vill hjälpa oss barn med lite pengar efter gården, och trots att han pratat om en speciell summa, så har jag inte vågat hoppats på hans ord till hundra procent. Dessa pengar har jag tänkt på med väldigt blandade känslor. Jag har ju mina jäkla banklån som ställer till det för mig.
En av mina drömmar är ju att köpa mig ett boende. Probemet med det, är att det inte finns en endaste krona sparat till kontantinsatsen på mitt konto. En lägenhet i den storlek jag vill ha, och som är någorlunda fräsch, kostar ju runt 1 miljon här. Och vad skulle jag få 15% kontantinsats ifrån, det är ju 150 000!. Inget man sparar ihop på några månader direkt...
Jag la planen lite på sidan. Tänkte att om jag får lite pengar, så ska banklånet bort i första hand. När det är borta blir ekonomin bättre och jag kan kanske spara en hel del. Det skulle bli enormt tuffa månader/år att inte köpa något, och ändå skulle det ta lång tid att få ihop till kontantinsatsen jag behöver. Att jag nu "gjorde" mig singel underlättar ju inte målet direkt, så jag slutade drömma om att det ens var möjligt att flytta. Förlikade mig med att det trots allt var mer plats här nu när jag är själv.
Men så ringer pappa igår. Han frågade rätt ut hur mycket pengar jag behöver för att överleva. Ööööh, vad svarar man på det? Jag blev ställd, frågade hur han menade, och framförallt vad han menade med att överleva. Jag sa att jag överlever på min lön, men att det förstås blir lite fattigare framöver nu när jag är själv med allt. Sa att jag bla behövde en ny tv nu när jag blir utan ,och att det får bli snålt framöver med allt...
Då säger "farsgubben" att han funderat lite. Han vill betala in mitt lån (mina bröder får naturligtvis samma summa), och funderade på om det var en bra ide om han köpte en lägenhet åt mig istället. Ja, alltså att han står för kontantinsatsen, låter sen mig betala på amortering,ränta och bostadsrättshyra, men att han äger den på pappret, och att jag blir långsiktigt "skyldig" honom kontantinsatsen som ett lån till honom. Tror ni jag blev mållös?
Ska erkänna direkt, pappa var inte helt nykter när vi pratade, så kanske han inte menade det fullt ut, men ändå. Han har ju pratat om att vi ska få lite pengar, och detta var då ett "erbjudande" att hjälpa mig till det jag drömmer om. Han har alltid haft svårt att "få fingrarna ur....", men han brukar faktiskt hålla det han lovar även om det kan ta tid med allt. Jag vet inte vad jag ska säga..
Vad är det som händer egentligen, för jag hinner inte med nu längre....
Livet har vart en mardröm och rent dåligt under så lång tid. Jag trodde knappt jag skulle överleva när Troja rycktes bort för exakt två veckor sedan idag, men så fick jag ju det där mailet jag berättat om. En valp i huset, ny glädje, en ljusglimt, en medmänniska, ett hopp. Det betydde så mycket, det där mailet,inte att jag just fick mailet, men att någon brydde sig, ville hjälpa, trösta och var så snäll. Hon fick mig till att jag började se en möjlighet om ljusning igen. En ny hund, kan jag ?
Men så grusades drömmarna igen, sambon ville inte, min dröm dog och livet blev mörkt igen. Ja, detta slutade ju med att samboskapet upplöstes i veckan nu.
Funderade forfarande på valp, men såg så mycket hinder. Klarar jag låsa upp mig själv så mycket, hur löser man hundvakt på natten, hur hittar jag någon att både lita på och få det att fungera rent praktiskt? Vad skulle det kosta, nu när jag är själv med ekonomin? Jag valde mitt i allt kaos som va,att ta bort tankarna för tillfället, hinna fundera och tänka över allt under en bra tid.
Då ringer Camilla och erbjuder sig just att vara"nattmatte". En person som "kan" hund, har egen,vet vad det handlar om, en vän jag litar på och är hemma nattetid. Hoppet tändes igen, det går kanske ändå, men jag är så rörig i huvudet att jag inte kan tänka klart. Vad vill jag, orkar jag, kan jag, hur länge vill hon, vad gör jag eventuellt sen? Men jag blev glad, såg att det är möjligt bara jag bestämmer mig för att jag kan,vill och orkar..
Och så kommer pappa in i bilden. Ja, det är verkligen jättepositivt, men hur blir det nu då? Ska jag flytta snart? Vart vill jag bo? Ska jag "dra" hem en hund mitt i en eventellt flytt, eller ska man vänta tills man har ett "hem" som är klart för en liten "bebis"? Ska jag anpassa mitt boende till att komma nära jobbet, nära "min eventuella hundvakt" eller till närheten till skog, mark och "promenadrundor" i framtiden om jag bestämmer mig? Hur instabil är jag nu då? Om allt !
Det är helt enkelt för mycket livsval för mig nu på en gång. Jag har ingen aning om vad jag vill med något just nu. Vet inte ens om jag vill köpa en tv, eller vilket behov jag har. Jag menar, en hund= knappt någon tv alls, jag vill vara matte och tvn är en "bisyssla" som inte kommer ägnas mycket tid till. Men ingen hund = att tv-tittandet säkert ökar. En sådan skitsak blir stor just nu i allt grubblande....
Ja, vad ska man säga, önskar någon kunde vägleda mig och tala om vad man ska göra....
Punkt slut, nu måste jag krypa ner och sova, klockan tickar och det är två jobbarnätter kvar.... Kram
Det låter så skrytsamt att prata pengar, så jag tvekade först att skriva ut det här. Men jag gör som så att jag nämner inga summor. Ni som följt mig vet ju att farmor gick bort i november, ni vet också att jag då skrev att farfar mer eller mindre skänkte bort hela deras kapital till pappa. Pappa, som i sin tur fick "ärva" bla deras gård, har ju nu sålt sitt gamla föräldrahem. De nya ägarna tog över igår.
Pappa har hela tiden sagt att han vill hjälpa oss barn med lite pengar efter gården, och trots att han pratat om en speciell summa, så har jag inte vågat hoppats på hans ord till hundra procent. Dessa pengar har jag tänkt på med väldigt blandade känslor. Jag har ju mina jäkla banklån som ställer till det för mig.
En av mina drömmar är ju att köpa mig ett boende. Probemet med det, är att det inte finns en endaste krona sparat till kontantinsatsen på mitt konto. En lägenhet i den storlek jag vill ha, och som är någorlunda fräsch, kostar ju runt 1 miljon här. Och vad skulle jag få 15% kontantinsats ifrån, det är ju 150 000!. Inget man sparar ihop på några månader direkt...
Jag la planen lite på sidan. Tänkte att om jag får lite pengar, så ska banklånet bort i första hand. När det är borta blir ekonomin bättre och jag kan kanske spara en hel del. Det skulle bli enormt tuffa månader/år att inte köpa något, och ändå skulle det ta lång tid att få ihop till kontantinsatsen jag behöver. Att jag nu "gjorde" mig singel underlättar ju inte målet direkt, så jag slutade drömma om att det ens var möjligt att flytta. Förlikade mig med att det trots allt var mer plats här nu när jag är själv.
Men så ringer pappa igår. Han frågade rätt ut hur mycket pengar jag behöver för att överleva. Ööööh, vad svarar man på det? Jag blev ställd, frågade hur han menade, och framförallt vad han menade med att överleva. Jag sa att jag överlever på min lön, men att det förstås blir lite fattigare framöver nu när jag är själv med allt. Sa att jag bla behövde en ny tv nu när jag blir utan ,och att det får bli snålt framöver med allt...
Då säger "farsgubben" att han funderat lite. Han vill betala in mitt lån (mina bröder får naturligtvis samma summa), och funderade på om det var en bra ide om han köpte en lägenhet åt mig istället. Ja, alltså att han står för kontantinsatsen, låter sen mig betala på amortering,ränta och bostadsrättshyra, men att han äger den på pappret, och att jag blir långsiktigt "skyldig" honom kontantinsatsen som ett lån till honom. Tror ni jag blev mållös?
Ska erkänna direkt, pappa var inte helt nykter när vi pratade, så kanske han inte menade det fullt ut, men ändå. Han har ju pratat om att vi ska få lite pengar, och detta var då ett "erbjudande" att hjälpa mig till det jag drömmer om. Han har alltid haft svårt att "få fingrarna ur....", men han brukar faktiskt hålla det han lovar även om det kan ta tid med allt. Jag vet inte vad jag ska säga..
Vad är det som händer egentligen, för jag hinner inte med nu längre....
Livet har vart en mardröm och rent dåligt under så lång tid. Jag trodde knappt jag skulle överleva när Troja rycktes bort för exakt två veckor sedan idag, men så fick jag ju det där mailet jag berättat om. En valp i huset, ny glädje, en ljusglimt, en medmänniska, ett hopp. Det betydde så mycket, det där mailet,inte att jag just fick mailet, men att någon brydde sig, ville hjälpa, trösta och var så snäll. Hon fick mig till att jag började se en möjlighet om ljusning igen. En ny hund, kan jag ?
Men så grusades drömmarna igen, sambon ville inte, min dröm dog och livet blev mörkt igen. Ja, detta slutade ju med att samboskapet upplöstes i veckan nu.
Funderade forfarande på valp, men såg så mycket hinder. Klarar jag låsa upp mig själv så mycket, hur löser man hundvakt på natten, hur hittar jag någon att både lita på och få det att fungera rent praktiskt? Vad skulle det kosta, nu när jag är själv med ekonomin? Jag valde mitt i allt kaos som va,att ta bort tankarna för tillfället, hinna fundera och tänka över allt under en bra tid.
Då ringer Camilla och erbjuder sig just att vara"nattmatte". En person som "kan" hund, har egen,vet vad det handlar om, en vän jag litar på och är hemma nattetid. Hoppet tändes igen, det går kanske ändå, men jag är så rörig i huvudet att jag inte kan tänka klart. Vad vill jag, orkar jag, kan jag, hur länge vill hon, vad gör jag eventuellt sen? Men jag blev glad, såg att det är möjligt bara jag bestämmer mig för att jag kan,vill och orkar..
Och så kommer pappa in i bilden. Ja, det är verkligen jättepositivt, men hur blir det nu då? Ska jag flytta snart? Vart vill jag bo? Ska jag "dra" hem en hund mitt i en eventellt flytt, eller ska man vänta tills man har ett "hem" som är klart för en liten "bebis"? Ska jag anpassa mitt boende till att komma nära jobbet, nära "min eventuella hundvakt" eller till närheten till skog, mark och "promenadrundor" i framtiden om jag bestämmer mig? Hur instabil är jag nu då? Om allt !
Det är helt enkelt för mycket livsval för mig nu på en gång. Jag har ingen aning om vad jag vill med något just nu. Vet inte ens om jag vill köpa en tv, eller vilket behov jag har. Jag menar, en hund= knappt någon tv alls, jag vill vara matte och tvn är en "bisyssla" som inte kommer ägnas mycket tid till. Men ingen hund = att tv-tittandet säkert ökar. En sådan skitsak blir stor just nu i allt grubblande....
Ja, vad ska man säga, önskar någon kunde vägleda mig och tala om vad man ska göra....
Punkt slut, nu måste jag krypa ner och sova, klockan tickar och det är två jobbarnätter kvar.... Kram
fredag 20 april 2012
Rörigt
Ja, som ni märker har det inte blivit något skrivet nu på ett par dagar, men vi kör lite snabbt idag då;-)
Igår började dagen med att Nina slog en signal och var ledig. Vi bestämde att ses, och jag for ut mot Forserum vid ett-tiden. Kändes himla gott att komma hemmifrån lite, och som alltid är det uppfriskande för både hjärta och själ att träffa vänner. Lite extra kul idag, då jag dessutom fick hälsa på hennes lilla nytillskott Miinni.
Miini är en nakenhund (ja, vad är det de heter nu igen med rätt ord?) och ska jag vara riktigt ärlig, så är jag väl inte speciellt förtjust i rasen. Blev faktiskt ganska snopen att hon köpt en "sådan" hund, hon som tränat så mycket och vart så duktig med de andra två hon har. Men jag fick en förklaring på det hela när det var hennes sambo som skulle ha den egentligen, och att hon hade en plan på något helt annat, när hennes gamla inte finns kvar längre och barnen blivit lite större.
Denne lille var dock otroligt söt i ansiktet iallafall, och ett riktigt charmtroll. Man blir verkligen glad av att bara se de där små pigga och glada skutten de tar när de är sådär små. Det var faktiskt också bara trevligt att sitta och klappa lite på hennes två andra hundar, lite balsam för själen att känna hundpäls i handen igen:-) Tog förstås bild, men har inte orkat kolla över hur man laddar in här från telefonen än. Den får komma en annan dag.
Efter både mat, kaffe och massa tjöt for jag sen hemmåt igen. Började röja lite i röran här hemma, för det är väl dags att skapa mig mitt egna hem här nu. Inte för att det blir så mycket ändrat, men det behöver storstädas och plockas iordning allt i skåp, lådor och garderober.
Lite senare tittade Björn och Devin upp på lite kaffe. Trevligt att sitta och tjöta lite, medans Devin klängde runt och busade med Trojas gamla bollar och leksaker (har man ingen hund, kan de ju vara barnleksaker). Kvällen avslutades sen med ett stort glas rött, lite chips och ett trevligt telefonsamtal med Jeanette.
Idag har jag faktiskt mest myst runt. Tagit lite städning i lugn takt, läst lite i en bok, vart iväg och köpt en micro, samt hoppade in och köpte pelargoner på Plantagen, som jag sen planterade i balkonglådan ute. Lite småpyssel med andra ord, vilket passade bra idag när det vart ruskväder ute och man inte riktigt kommer igång med något vettigare att göra ändå.
Men nu är det jobbarhelg igen, och jag ska snart göra mig klar för att åka. Kram och go helg på er så länge
Igår började dagen med att Nina slog en signal och var ledig. Vi bestämde att ses, och jag for ut mot Forserum vid ett-tiden. Kändes himla gott att komma hemmifrån lite, och som alltid är det uppfriskande för både hjärta och själ att träffa vänner. Lite extra kul idag, då jag dessutom fick hälsa på hennes lilla nytillskott Miinni.
Miini är en nakenhund (ja, vad är det de heter nu igen med rätt ord?) och ska jag vara riktigt ärlig, så är jag väl inte speciellt förtjust i rasen. Blev faktiskt ganska snopen att hon köpt en "sådan" hund, hon som tränat så mycket och vart så duktig med de andra två hon har. Men jag fick en förklaring på det hela när det var hennes sambo som skulle ha den egentligen, och att hon hade en plan på något helt annat, när hennes gamla inte finns kvar längre och barnen blivit lite större.
Denne lille var dock otroligt söt i ansiktet iallafall, och ett riktigt charmtroll. Man blir verkligen glad av att bara se de där små pigga och glada skutten de tar när de är sådär små. Det var faktiskt också bara trevligt att sitta och klappa lite på hennes två andra hundar, lite balsam för själen att känna hundpäls i handen igen:-) Tog förstås bild, men har inte orkat kolla över hur man laddar in här från telefonen än. Den får komma en annan dag.
Efter både mat, kaffe och massa tjöt for jag sen hemmåt igen. Började röja lite i röran här hemma, för det är väl dags att skapa mig mitt egna hem här nu. Inte för att det blir så mycket ändrat, men det behöver storstädas och plockas iordning allt i skåp, lådor och garderober.
Lite senare tittade Björn och Devin upp på lite kaffe. Trevligt att sitta och tjöta lite, medans Devin klängde runt och busade med Trojas gamla bollar och leksaker (har man ingen hund, kan de ju vara barnleksaker). Kvällen avslutades sen med ett stort glas rött, lite chips och ett trevligt telefonsamtal med Jeanette.
Idag har jag faktiskt mest myst runt. Tagit lite städning i lugn takt, läst lite i en bok, vart iväg och köpt en micro, samt hoppade in och köpte pelargoner på Plantagen, som jag sen planterade i balkonglådan ute. Lite småpyssel med andra ord, vilket passade bra idag när det vart ruskväder ute och man inte riktigt kommer igång med något vettigare att göra ändå.
Men nu är det jobbarhelg igen, och jag ska snart göra mig klar för att åka. Kram och go helg på er så länge
onsdag 18 april 2012
Tomt
Ja, nu sitter jag då här ensam. Nä, jag känner mig inte ynklig på något sätt, bara tom och uttömd på energi. Som när luften går ur en ballong efter lång tid av ett pysande hål.
Sjävklart är det oerhört tomt nu. Helt tyst och på något sätt lite ödsligt. Jag är ju inte van vid känslan att ingen kommer hem längre. Har svårt att ta mig för något, sitter och blippar på datorn här utan att egentligen veta vad jag letar efter där...
Borde städa (det är mycket skit som ramlar fram när man river i alla grejer), borde ta mig för något, men jag har ingen lust just nu. Och faktiskt, jag behöver inte heller. Antar att både smuts och dammråttor ligger kvar tills den gången jag orkar ta hand om dem. Känner också att jag borde gå ut, göra något.
Herregud jag har inte vart utanför dörren sen jag kom hem från jobbet i går morse. Men hur kul är det att bara gå ut? Ingen hund i släptåg, så konstigt det känns att gå ut själv, som att lämna skorna hemma ungefär...
Borde kanske fundera lite på att handla. Behöver en ny tv och en micro iallafall. Sven har lämnat desssa två prylar tills i helgen, så jag står inte utan än. Har en urgammal och liten tjocktv i sovrummet, den duger, men det är klart, den är liten och både bilden och ljudet är väl sådär. Funderar bara på att köpa en ny, jag ska först se hur mycket jag saknar en större och finare tv. Är ju inte någon tvmänniska egentligen, men har ju blivit van vid våran 50 tums nu...
En micro ska jag köpa iallafall. Kan ju vara bra att ha nu om man inte lägger så mycket tid på maten framöver. Smidigt att värma. Får se imorgon om jag tar en tur, annars hinns väl även det med framöver.
Borde också komma iväg till banken någon dag. Fick tillbaka lite pengar av Trojas försäkring och jag bröt ihop igen. Pengarna känns så fåniga och löjliga för det liv jag förlorat istället. Samtidigt, nu är jag själv, jag får försöka snåla lite och hålla ihop ekonomin så gott det går. Är inte så bekymrad egentligen, men det blir förstås inga lyxutsvängningar och överkonsumtion.
Men det är inget bekymmer, jag har aldrig vart rik, jag har gnetat i flera månader nu, det är bara att fortsätta i samma spår. Med risk för att låta okännslig, så kostade ju Troja mig en hel förmögenhet varje månad, nu har jag inte den utgiften längre. Maten blir billigare på en person och även bensinen till de extraturer jag tagit för att Troja skulle få andas skog och få springa av sig. Jag ligger dessutom på ett bra plus denna månad och det känns bra i allt elände...
En sak gjorde mig däremot glad idag. Jag är absolut inte säker på om det blir någon ny hund för mig, det får jag ta ställning till senare och fundera vidare på. Det som gjorde mig glad var att jag pratade med min vän Camilla i telefon idag. Hon erbjöd sig att bli min "nattmatte" om jag bestämmer mig för en ny hund. Hon har själv lite problem med sina arbetstider och få det hela att gå runt med sin hund Robert (kul namn, jag vet).
Hon fick ju också ändrade planer i sitt liv, då hennes gamla Lady gick bort ganska nyligen. Tanken var att Robert och Lady skulle ha sällskap av varandra och kunde vara hemma lite mer i varandras sällskap sen om dagarna. Men då Lady blev akut sjuk (åldersrelaterat) så är nu Robert ensam kvar.
Snart kommer Camilla få svårare att anpassa sina arbetstider och sitter i en taskig sits själv. Hon är ju sambo hon med, men de jobbar båda dagtid (och lite kvällar för Camilla mellan varven). Jag har lovat hjälpa henne om det behövs, men blev samtidigt otroligt glad över att även hon gav mig ett alternativ om att det går att lösa om jag bestämmer mig för att ha hund igen.
Det jag mest grubblar på är om jag är beredd på all låst tid, allt jobb det innebär att skaffa en ny hund. Jag vet att skillnaden kommer bli enorm på både det positiva och det negativa, det går inte jämföra. Troja var sjuk. Hon var inte krävande i sig, ställde aldrig till med problem, men låste upp mig med alla tvång, både med sin sjukdom och med min inställning om att hon var av aktiva raser och bara skulle aktiveras mycket (även om jag säkert var överambitös i all välmening ibland).
En ny hund, och eventuellt en valp, skulle kräva väldigt mycket. Uppfostring, ensamhetsträning, rumsrensträning och otroligt mycket tid där det inte går att välja bort ens en dag, ens en timma att slöa på. Sönderbitna saker, tålamod och mycket kärlek.
Samtidigt, med en valp skulle livet bli roligt igen, det skulle vara jätteroligt att få vara med från början, och jag tror iallafall att kontakten mellan hund och människa blir ännu så mycket bättre om man är med från början och präglar en liten valp. Troja och jag var ett härligt team, men ändå har jag saknat att inte fått vara med från början. Väljer man dessutom en ras som inte kräver massor med aktivitet och motion för att må bra, så underlättar det ju både dagarna och tiden med att man inte är "tvungen" att springa ute 4 timmar om dagen när hunden väl är "klar" och nöjer sig med lite mindre. Tror också att jag behöver ha en vän för att må bra, min "vårdkänsla" och "ta-hand-om" behov kräver att jag har någon att bry mig om:-)
Nåja, jag är inte alls klar med vad jag vill med något än, allt är bara nerskrivna tankar just nu. Ska försöka att inte ens grubbla mer just nu. Bara vara på botten ett par dagar och "ynka" mig, innan man sakta börjar klättra upp på stegen och tar tag i allt igen. Kram
Sjävklart är det oerhört tomt nu. Helt tyst och på något sätt lite ödsligt. Jag är ju inte van vid känslan att ingen kommer hem längre. Har svårt att ta mig för något, sitter och blippar på datorn här utan att egentligen veta vad jag letar efter där...
Borde städa (det är mycket skit som ramlar fram när man river i alla grejer), borde ta mig för något, men jag har ingen lust just nu. Och faktiskt, jag behöver inte heller. Antar att både smuts och dammråttor ligger kvar tills den gången jag orkar ta hand om dem. Känner också att jag borde gå ut, göra något.
Herregud jag har inte vart utanför dörren sen jag kom hem från jobbet i går morse. Men hur kul är det att bara gå ut? Ingen hund i släptåg, så konstigt det känns att gå ut själv, som att lämna skorna hemma ungefär...
Borde kanske fundera lite på att handla. Behöver en ny tv och en micro iallafall. Sven har lämnat desssa två prylar tills i helgen, så jag står inte utan än. Har en urgammal och liten tjocktv i sovrummet, den duger, men det är klart, den är liten och både bilden och ljudet är väl sådär. Funderar bara på att köpa en ny, jag ska först se hur mycket jag saknar en större och finare tv. Är ju inte någon tvmänniska egentligen, men har ju blivit van vid våran 50 tums nu...
En micro ska jag köpa iallafall. Kan ju vara bra att ha nu om man inte lägger så mycket tid på maten framöver. Smidigt att värma. Får se imorgon om jag tar en tur, annars hinns väl även det med framöver.
Borde också komma iväg till banken någon dag. Fick tillbaka lite pengar av Trojas försäkring och jag bröt ihop igen. Pengarna känns så fåniga och löjliga för det liv jag förlorat istället. Samtidigt, nu är jag själv, jag får försöka snåla lite och hålla ihop ekonomin så gott det går. Är inte så bekymrad egentligen, men det blir förstås inga lyxutsvängningar och överkonsumtion.
Men det är inget bekymmer, jag har aldrig vart rik, jag har gnetat i flera månader nu, det är bara att fortsätta i samma spår. Med risk för att låta okännslig, så kostade ju Troja mig en hel förmögenhet varje månad, nu har jag inte den utgiften längre. Maten blir billigare på en person och även bensinen till de extraturer jag tagit för att Troja skulle få andas skog och få springa av sig. Jag ligger dessutom på ett bra plus denna månad och det känns bra i allt elände...
En sak gjorde mig däremot glad idag. Jag är absolut inte säker på om det blir någon ny hund för mig, det får jag ta ställning till senare och fundera vidare på. Det som gjorde mig glad var att jag pratade med min vän Camilla i telefon idag. Hon erbjöd sig att bli min "nattmatte" om jag bestämmer mig för en ny hund. Hon har själv lite problem med sina arbetstider och få det hela att gå runt med sin hund Robert (kul namn, jag vet).
Hon fick ju också ändrade planer i sitt liv, då hennes gamla Lady gick bort ganska nyligen. Tanken var att Robert och Lady skulle ha sällskap av varandra och kunde vara hemma lite mer i varandras sällskap sen om dagarna. Men då Lady blev akut sjuk (åldersrelaterat) så är nu Robert ensam kvar.
Snart kommer Camilla få svårare att anpassa sina arbetstider och sitter i en taskig sits själv. Hon är ju sambo hon med, men de jobbar båda dagtid (och lite kvällar för Camilla mellan varven). Jag har lovat hjälpa henne om det behövs, men blev samtidigt otroligt glad över att även hon gav mig ett alternativ om att det går att lösa om jag bestämmer mig för att ha hund igen.
Det jag mest grubblar på är om jag är beredd på all låst tid, allt jobb det innebär att skaffa en ny hund. Jag vet att skillnaden kommer bli enorm på både det positiva och det negativa, det går inte jämföra. Troja var sjuk. Hon var inte krävande i sig, ställde aldrig till med problem, men låste upp mig med alla tvång, både med sin sjukdom och med min inställning om att hon var av aktiva raser och bara skulle aktiveras mycket (även om jag säkert var överambitös i all välmening ibland).
En ny hund, och eventuellt en valp, skulle kräva väldigt mycket. Uppfostring, ensamhetsträning, rumsrensträning och otroligt mycket tid där det inte går att välja bort ens en dag, ens en timma att slöa på. Sönderbitna saker, tålamod och mycket kärlek.
Samtidigt, med en valp skulle livet bli roligt igen, det skulle vara jätteroligt att få vara med från början, och jag tror iallafall att kontakten mellan hund och människa blir ännu så mycket bättre om man är med från början och präglar en liten valp. Troja och jag var ett härligt team, men ändå har jag saknat att inte fått vara med från början. Väljer man dessutom en ras som inte kräver massor med aktivitet och motion för att må bra, så underlättar det ju både dagarna och tiden med att man inte är "tvungen" att springa ute 4 timmar om dagen när hunden väl är "klar" och nöjer sig med lite mindre. Tror också att jag behöver ha en vän för att må bra, min "vårdkänsla" och "ta-hand-om" behov kräver att jag har någon att bry mig om:-)
Nåja, jag är inte alls klar med vad jag vill med något än, allt är bara nerskrivna tankar just nu. Ska försöka att inte ens grubbla mer just nu. Bara vara på botten ett par dagar och "ynka" mig, innan man sakta börjar klättra upp på stegen och tar tag i allt igen. Kram
Samlar spillrorna och börjar bygga nytt
Jaha ni.. Då jag igår skrev ut på fb att jag precis håller på att dela mig från min sambo, så vet ni redan (ja, de flesta iallafall). En del kanske tycker det är smaklöst att skriva ut det direkt, men jag gjorde det för att slippa alla rykten som annars så lätt uppkommer.
Ni kommer inte få några "smaskiga" detaljer här alls. Jag valde att avsluta den här relationen av att vi helt enkelt är för olika, vill olika saker med våra liv och att vi hindrar varandra från att faktiskt bli lyckliga.
Ibland går det bara inte längre, och iallafall från min sida, så finns det inga elaka eller aggresiva tankar bakom. Jag tycker det är fint om man kan avsluta en relation på ett bra sätt och ge varandra den respekten med att inte prata skit om vem som gjort si eller så, vem som har mest del i det hela, eller vem som "felat" enligt den andre. Jag säger istället: Jag önskar honom lycka till i livet och hoppas att han kommer finna den som känns rätt för honom, och att han får sina drömmar uppfyllda.
Som ni säkert förstår, så är allt kaos just nu och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det som händer nu är att allt är fokuserat på att just flytta isär, mer händer inte i mitt liv, även om det är mer än nog förstås.
Det är dags att samla ihop alla spillror, sopa ihop högen som blir, och därefter börja bygga ett nytt liv. Det finns inte så mycket kvar av mitt "gamla" liv längre, då allt har rasat och fått nya vändningar under loppet av ca 1 år. Ingen mening att älta allt, men jag har faktiskt förlorat det mesta under bara 1 års tid. Det känns hårt, men det sägs ju på lite skämt, att det som inte dödar, det härdar en..
Tillgången till sommarstugan är borta, mitt barndomshem är sålt, farmor och farfars gård är såld, hunden är borta,farmor är borta, mormor har flyttat, mamma har flyttat, farfar har flyttat,två bröder har flyttat, jag är inte längre sambo, jag har fått en ny chef, en del nya boenden på jobbet, ansvaret för farfars välmående och mat, och allt bråk med hemtjänsten som vart mm.
Utöver det har det också vart en del tuffa åtaganden och problem jag försökt hjälpa till med som tex när Devins mamma drabbades av förlossningsdepressionen, när farmor var dålig innan hon dog, deras flytt och utrensning av gården. Ja, det har vart ett ganska tufft år måste jag säga, och inget är som det har vart innan.
Jag tror jag blivit både förvvirrad och otrygg med hela mitt liv efter allt. Nu är det dags att börja tänka, planera och försöka hitta tillbaka till mig själv igen. Hitta vad jag vill göra med mitt liv. Försöka hitta glädje, motivation och hopp om att allt blir bra till slut.
Jag vill bara landa lite först. Efter att ha vart "utslängd" till detta år och allt som det fört med sig, vill jag bara strunta i allt, om så bara för ett par dagar för att få lite distans till allt. Snart börjar det närma sig tiden att bygga upp ett nytt liv igen. Mitt liv....
Ni kommer inte få några "smaskiga" detaljer här alls. Jag valde att avsluta den här relationen av att vi helt enkelt är för olika, vill olika saker med våra liv och att vi hindrar varandra från att faktiskt bli lyckliga.
Ibland går det bara inte längre, och iallafall från min sida, så finns det inga elaka eller aggresiva tankar bakom. Jag tycker det är fint om man kan avsluta en relation på ett bra sätt och ge varandra den respekten med att inte prata skit om vem som gjort si eller så, vem som har mest del i det hela, eller vem som "felat" enligt den andre. Jag säger istället: Jag önskar honom lycka till i livet och hoppas att han kommer finna den som känns rätt för honom, och att han får sina drömmar uppfyllda.
Som ni säkert förstår, så är allt kaos just nu och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det som händer nu är att allt är fokuserat på att just flytta isär, mer händer inte i mitt liv, även om det är mer än nog förstås.
Det är dags att samla ihop alla spillror, sopa ihop högen som blir, och därefter börja bygga ett nytt liv. Det finns inte så mycket kvar av mitt "gamla" liv längre, då allt har rasat och fått nya vändningar under loppet av ca 1 år. Ingen mening att älta allt, men jag har faktiskt förlorat det mesta under bara 1 års tid. Det känns hårt, men det sägs ju på lite skämt, att det som inte dödar, det härdar en..
Tillgången till sommarstugan är borta, mitt barndomshem är sålt, farmor och farfars gård är såld, hunden är borta,farmor är borta, mormor har flyttat, mamma har flyttat, farfar har flyttat,två bröder har flyttat, jag är inte längre sambo, jag har fått en ny chef, en del nya boenden på jobbet, ansvaret för farfars välmående och mat, och allt bråk med hemtjänsten som vart mm.
Utöver det har det också vart en del tuffa åtaganden och problem jag försökt hjälpa till med som tex när Devins mamma drabbades av förlossningsdepressionen, när farmor var dålig innan hon dog, deras flytt och utrensning av gården. Ja, det har vart ett ganska tufft år måste jag säga, och inget är som det har vart innan.
Jag tror jag blivit både förvvirrad och otrygg med hela mitt liv efter allt. Nu är det dags att börja tänka, planera och försöka hitta tillbaka till mig själv igen. Hitta vad jag vill göra med mitt liv. Försöka hitta glädje, motivation och hopp om att allt blir bra till slut.
Jag vill bara landa lite först. Efter att ha vart "utslängd" till detta år och allt som det fört med sig, vill jag bara strunta i allt, om så bara för ett par dagar för att få lite distans till allt. Snart börjar det närma sig tiden att bygga upp ett nytt liv igen. Mitt liv....
tisdag 17 april 2012
Instabil
Idag kom känslorna över mig igen. Gråter för minsta lilla. Antagligen för Troja, men också över alla problem jag försöker tackla. Jag vet ärligt inte hur mycket jag orkar tackla mer. Pratade med en vän idag, även hon hade fått ett fruktanvärt besked om sjukdom. Jag lider och beundrar henne för styrkan hon har, är glad för att hon har alla omkring sig,samtidigt som jag inte kan göra något, samtidigt som jag sitter med sådan smärta själv att jag inte orkar...
Så maktlösa vi är för livet, så orättvist allt är. Jag vet inte längre vem jag är, vet inte var mina känslor är. Pratar med vänner och bekanta, får bekräftelse, får hopp och fina ord. Men det hjälper inte.
Min smärta, mina grusade drömmar, mina minnen, allt bara försvinner i ett svart hav utan hopp att få vakna/ leva igen. Vem är jag, vad vill jag? Önskar det fanns någon som kunde ge mig svar, ge mig något att leva för, ge mig något att hoppas på, glädjas åt och må bra igen... Jag vet att den personen bara är jag. Det är jag som kan göra skillnad, jag som kan fortsätta kämpa, jag som kan stå ut och invänta bättre tider. Men hur orkar man?
Efter hur många motgångar som helst, så undrar jag. Blir livet bättre? Kan jag bli lycklig, och hur faan gör man för att allt ska kännas bra?
Ska jag stoppa huvudet i sanden, låtsas inför alla att livet är bra? Ska jag älta, prata med andra, påverkas och se om det blir bättre? Ska jag helt ensam stå för min rätt om mitt liv och få alla att missförstå mig och se mig som ett offer? Ska jag ta på mig den "onda" rollen och gå efter vad jag tycker själv? Orkar jag stå för mig själv, göra ett beslut som säkert gör mig både illa och blir svårt,där jag sårar och gör illa andra människor för min egen rätt?... Ja, jag är instabil just nu!
Så maktlösa vi är för livet, så orättvist allt är. Jag vet inte längre vem jag är, vet inte var mina känslor är. Pratar med vänner och bekanta, får bekräftelse, får hopp och fina ord. Men det hjälper inte.
Min smärta, mina grusade drömmar, mina minnen, allt bara försvinner i ett svart hav utan hopp att få vakna/ leva igen. Vem är jag, vad vill jag? Önskar det fanns någon som kunde ge mig svar, ge mig något att leva för, ge mig något att hoppas på, glädjas åt och må bra igen... Jag vet att den personen bara är jag. Det är jag som kan göra skillnad, jag som kan fortsätta kämpa, jag som kan stå ut och invänta bättre tider. Men hur orkar man?
Efter hur många motgångar som helst, så undrar jag. Blir livet bättre? Kan jag bli lycklig, och hur faan gör man för att allt ska kännas bra?
Ska jag stoppa huvudet i sanden, låtsas inför alla att livet är bra? Ska jag älta, prata med andra, påverkas och se om det blir bättre? Ska jag helt ensam stå för min rätt om mitt liv och få alla att missförstå mig och se mig som ett offer? Ska jag ta på mig den "onda" rollen och gå efter vad jag tycker själv? Orkar jag stå för mig själv, göra ett beslut som säkert gör mig både illa och blir svårt,där jag sårar och gör illa andra människor för min egen rätt?... Ja, jag är instabil just nu!
Helgen som vart
Det har vart dåligt med skrivandet i helgen. Har inte haft direkt motivation och utöver det har det vart fullt upp och datorn har krånglat.
Under lördagen for vi ut till Jennie och Björn. Där blev vi bjudna på årets första grillning, men höll oss inomhus pga av kyligt väder. Det är för tidigt att sitta ute och huttra än. Fick för första gången smaka på älghamburgare, vilket var mycket gott och uppskattat:-)
Under söndagen for jag som vanligt till farfar för påfyllning av matförrådet. Han var piggare idag, då han hade fått prata av sig med en bekant som haft samma sjukdommar i ögonen som han själv. Det kändes skönt att han såg livet lite ljusare igen. Även Jeanette var med och det uppskattas ju alltid, både av mig och farfar.
Hemkommen igen blev det nästan bara att vända igen. Sista dagen för att köra på vinterdäcken och vi var bjudna på middag hos Svens föräldrar i samband med däckbytet. Kändes konstigt att träffa alla hundar och inte ha sin egna med idag. Det är just vid sådana tillfällen man saknar lite extra.
När allt är precis som vanligt, men ändå så ovanligt mot var det har vart. Ingen nämde något om Troja alls, vilket jag tyckte känndes konstigt, som att hon aldrig funnits, aldrig betytt något...Jag förde henne på tal ett par gånger, för att visa att ämnet går att prata om, men ingen respons på det.
Jag gillar Svens föräldrar, men som vanligt handlade ämnerna som togs upp vid middagsbordet om vargjakt, jakthundar, djurregler i ladugårdar, jakt och bilar. Då jag varken delar intresset, eller har samma åsikt i de flesta frågor, sitter jag tyst och känner mig lite utanför. Varför diskutera när ingen lyssnar på en annans åsikt och har sin egna klar liksom?;-)
Under gårdagen gjorde jag inte ett skit. Satt en stund på balkongen, läste i en ny bok, och sov bort halva dagen. Jobb under natten och inget mer spännande händer här..
Återkommer när motivationen kommer,kram
Under lördagen for vi ut till Jennie och Björn. Där blev vi bjudna på årets första grillning, men höll oss inomhus pga av kyligt väder. Det är för tidigt att sitta ute och huttra än. Fick för första gången smaka på älghamburgare, vilket var mycket gott och uppskattat:-)
Under söndagen for jag som vanligt till farfar för påfyllning av matförrådet. Han var piggare idag, då han hade fått prata av sig med en bekant som haft samma sjukdommar i ögonen som han själv. Det kändes skönt att han såg livet lite ljusare igen. Även Jeanette var med och det uppskattas ju alltid, både av mig och farfar.
Hemkommen igen blev det nästan bara att vända igen. Sista dagen för att köra på vinterdäcken och vi var bjudna på middag hos Svens föräldrar i samband med däckbytet. Kändes konstigt att träffa alla hundar och inte ha sin egna med idag. Det är just vid sådana tillfällen man saknar lite extra.
När allt är precis som vanligt, men ändå så ovanligt mot var det har vart. Ingen nämde något om Troja alls, vilket jag tyckte känndes konstigt, som att hon aldrig funnits, aldrig betytt något...Jag förde henne på tal ett par gånger, för att visa att ämnet går att prata om, men ingen respons på det.
Jag gillar Svens föräldrar, men som vanligt handlade ämnerna som togs upp vid middagsbordet om vargjakt, jakthundar, djurregler i ladugårdar, jakt och bilar. Då jag varken delar intresset, eller har samma åsikt i de flesta frågor, sitter jag tyst och känner mig lite utanför. Varför diskutera när ingen lyssnar på en annans åsikt och har sin egna klar liksom?;-)
Under gårdagen gjorde jag inte ett skit. Satt en stund på balkongen, läste i en ny bok, och sov bort halva dagen. Jobb under natten och inget mer spännande händer här..
Återkommer när motivationen kommer,kram
fredag 13 april 2012
Barnvakt
Ja, idag kom lille Devin på besök igen. Känns som att det var en evighet sen jag träffade honom, men jag vet ju varför. Jag har haft mina egna bekymmer och helt enkelt inte orkat. Då Troja var så "på" mot Devin så kändes det lite jobbigt att vakta två "barn" samtidigt och hålla isär dem, utan att vara orättvis mot någon. Troja var ju så avundsjuk, och jag kunde inte klandra henne, då hon ju bara ville ha min uppmärksamhet och kärlek odelad. Lilla pluttan:-)
Men idag var det riktigt kul igen. Jag har saknat Devin, och är det något barn jag verkligen gillar så är det han. En riktigt go "skitunge"som alltid kommer få mitt hjärta att slå lite extra när han finns i min närhet:-). Vi "tvingades" ju ihop så tidigt, och han kommer alltid vara lite extra för mig. Som ett eget barn, fast ändå inte mitt...Svamligt som vanligt, men jag tror ni som känner mig, förstår vad jag menar:-)..
Inga problem med att vara barnvakt åt honom. Förutom att passa alla prydnadssaker och faror i hemmet, så är han helt underbar och en glad och go kille att ha hemma. En energisk unge med glimten i ögat, man kan inte annat än älska honom?:-) Jag trodde han skulle bli lite ledsen när hans mamma åkte iväg, men inget sådant alls. Han är betydligt lättare att ha att göra med,än "vanliga" barn jag träffat.
Jag har vart enormt dålig på att fota på sista tiden, så bloggen har vart tom på bilder om mina händelser och bild därtill. Men idag fotade jag på lite igen, och visst är han go "min" lille skitunge?:-)
Men idag var det riktigt kul igen. Jag har saknat Devin, och är det något barn jag verkligen gillar så är det han. En riktigt go "skitunge"som alltid kommer få mitt hjärta att slå lite extra när han finns i min närhet:-). Vi "tvingades" ju ihop så tidigt, och han kommer alltid vara lite extra för mig. Som ett eget barn, fast ändå inte mitt...Svamligt som vanligt, men jag tror ni som känner mig, förstår vad jag menar:-)..
Inga problem med att vara barnvakt åt honom. Förutom att passa alla prydnadssaker och faror i hemmet, så är han helt underbar och en glad och go kille att ha hemma. En energisk unge med glimten i ögat, man kan inte annat än älska honom?:-) Jag trodde han skulle bli lite ledsen när hans mamma åkte iväg, men inget sådant alls. Han är betydligt lättare att ha att göra med,än "vanliga" barn jag träffat.
Jag har vart enormt dålig på att fota på sista tiden, så bloggen har vart tom på bilder om mina händelser och bild därtill. Men idag fotade jag på lite igen, och visst är han go "min" lille skitunge?:-)
Grubblar
Ni minns väl fortfarande vad jag skrev om det där mailet jag fick om en ny hund?
Som jag grubblar och funderar fortfarande. Imorgon är den en vecka sedan Troja rycktes bort från mitt liv. Helt krasst så har jag haft mycket att göra i veckan, så jag har inte hunnit med att gå ner mig i självömkan och sörja mer. Trots detta, så smeker jag varje dag hennes kind på den canvastavlan jag har i köket, bara som en ömhetsgrej. Larvigt, men bara som en liten gest att jag saknar henne,det känns bra....
Jag har gått vidare, börjar drömma om en ny kamrat. Desto mer jag funderar på denna valp jag blivit erbjuden (som inte är född, och som vi inte ens vet om den kommer födas). Jag skulle vilja igen, jag vill ha en ny hund att fokusera på. Men hur ska man veta om det är rätt? Är det just "denne" hund jag vill ha? Hur vet jag om just den ofödde valpen passar mig, om vi kan bli ett bra team tillsammans?
Jag är ju "beroende" av att min sambo hjälper till, att han tar hand om hunden när jag jobbar, men det finns ju alltid alternativ förstås. Jag kan ta hem en hund, skaffa hundvakt, nattmatte, eller pensionat när jag jobbar. Allt är en fråga om en bra lösning bara, det känns bara inte så bra att "gå över huvudet" på någon.
Jag kan ju ta hand om en hund helt själv, inte blanda in honom alls, och göra som jag vill med tanke på att det jag köper är mitt, det tar hand om också. Jag kan köra över honom, inte bry mig mer om vad han tycker alls. Min lägenhet är min, min hund är min, mitt liv är mitt. Han får anpassa sig lite...Hårt sagt, men hur mycket ska man välja bort för att må bra själv?
Frågan är bara vad som är rätt? Jag ser det ur tre olika perspektiv och velar fram och tillbaka..
1. Skaffa en hund JAG vill ha, få uppleva mina drömmar, skita i vad han tycker och köra mitt egna race med hundvakt när jag jobbar (har dock en arbetsplats av två, som skulle acceptera att jag hade med mig en hund, jag har redan frågat om det) och skulle behöva hundvakt ca 5-6 nätter i månaden..Detta skulle dock innebära problem hemma, antagligen problem med att hunden bara skulle vara älskad och välkommen av mig.. Det blir ett större ansvar att vara ensam om en hund helt och hållet ,och är inte det ultimata när man lever som sambo..
2. Försöka övertala och använda list och taktik för att få min vilja igenom. Skulle kanske funka, men är långt ifrån det ultimata heller. Jag ger sambon ett "tvång", och en hund han kanke inte vill ha. Skulle han kunna bry sig och ta hand om en hund på bästa sätt om han egentligen inte vill och jag "tvingar" honom till det? Blir det då massa problem och olika tänk här hemma vad den lilla goingen behöver och förtjänar? Kan man göra så,och hoppas på det löser sig, och att sambon "förlorar" sitt hjärta till denne hund när den väl finns hemma;.)
3. Jag kan strunta i allt. Antingen ingen hund alls, eller gå med på att skaffa en hund jag inte vill ha. Ingen hund alls, känns supertråkigt och nedslående att tänka. Att skaffa en ras han vill ha, är ett alternativ, men då jag inte är inne på varken jakt, eller att ha en hund som jag inte "passar" med, så känns det som att jag inte kommer engagera mig till 100% och aldrig kommer känna den där glädjen jag saknar.. Jag skulle aldrig köpa en sådan hund själv, vilket innebär att sambon får köpa= hans hund. Jag vill ju ha en egen hund, en livskamrat, en hund jag gillar och kan samspela med. Det skulle aldrig bli detsamma med en hund som han köper i sådana fall.
Undrar fortarande vad som är rätt och fel i mitt tänk?
Ska jag ge upp mina drömmar för min sambo? Ska han ge upp sina för mig? Ska man skaffa en hund på mina eller hans känslor,då vi tänker så olika? Ska vi strunta helt i hund, då vi inte kan komma överens? Vem har rätt, vem har fel? Kan det bli bra ändå, eller förlorar vi båda?
Är det bättre att leva utan hund, när vi är så olika? Går det att kompromissa, eller är det helt kört? Är vi kanske så olika, med olika drömmar och mål, att det kanske inte ens funkar att ha ett förhållande i framtiden?
Åtminstonde för mig känns det som att jag alltid får sätta mina intressen i andra hand ( inte hans fel, utan för att jag gör det i min personlighet), vill jag leva så resten av mitt liv? Frågorna är så många och jag grubblar mig blå....Det handlar inte bara om just hund, utan även om vad vi har för drömmar om framtid, boende och mål med vad vi vill göra i livet. Det är inte lätt att leva med någon som är så olik en själv och vill allt tvärtemot vad jag vill....
Som jag grubblar och funderar fortfarande. Imorgon är den en vecka sedan Troja rycktes bort från mitt liv. Helt krasst så har jag haft mycket att göra i veckan, så jag har inte hunnit med att gå ner mig i självömkan och sörja mer. Trots detta, så smeker jag varje dag hennes kind på den canvastavlan jag har i köket, bara som en ömhetsgrej. Larvigt, men bara som en liten gest att jag saknar henne,det känns bra....
Jag har gått vidare, börjar drömma om en ny kamrat. Desto mer jag funderar på denna valp jag blivit erbjuden (som inte är född, och som vi inte ens vet om den kommer födas). Jag skulle vilja igen, jag vill ha en ny hund att fokusera på. Men hur ska man veta om det är rätt? Är det just "denne" hund jag vill ha? Hur vet jag om just den ofödde valpen passar mig, om vi kan bli ett bra team tillsammans?
Jag är ju "beroende" av att min sambo hjälper till, att han tar hand om hunden när jag jobbar, men det finns ju alltid alternativ förstås. Jag kan ta hem en hund, skaffa hundvakt, nattmatte, eller pensionat när jag jobbar. Allt är en fråga om en bra lösning bara, det känns bara inte så bra att "gå över huvudet" på någon.
Jag kan ju ta hand om en hund helt själv, inte blanda in honom alls, och göra som jag vill med tanke på att det jag köper är mitt, det tar hand om också. Jag kan köra över honom, inte bry mig mer om vad han tycker alls. Min lägenhet är min, min hund är min, mitt liv är mitt. Han får anpassa sig lite...Hårt sagt, men hur mycket ska man välja bort för att må bra själv?
Frågan är bara vad som är rätt? Jag ser det ur tre olika perspektiv och velar fram och tillbaka..
1. Skaffa en hund JAG vill ha, få uppleva mina drömmar, skita i vad han tycker och köra mitt egna race med hundvakt när jag jobbar (har dock en arbetsplats av två, som skulle acceptera att jag hade med mig en hund, jag har redan frågat om det) och skulle behöva hundvakt ca 5-6 nätter i månaden..Detta skulle dock innebära problem hemma, antagligen problem med att hunden bara skulle vara älskad och välkommen av mig.. Det blir ett större ansvar att vara ensam om en hund helt och hållet ,och är inte det ultimata när man lever som sambo..
2. Försöka övertala och använda list och taktik för att få min vilja igenom. Skulle kanske funka, men är långt ifrån det ultimata heller. Jag ger sambon ett "tvång", och en hund han kanke inte vill ha. Skulle han kunna bry sig och ta hand om en hund på bästa sätt om han egentligen inte vill och jag "tvingar" honom till det? Blir det då massa problem och olika tänk här hemma vad den lilla goingen behöver och förtjänar? Kan man göra så,och hoppas på det löser sig, och att sambon "förlorar" sitt hjärta till denne hund när den väl finns hemma;.)
3. Jag kan strunta i allt. Antingen ingen hund alls, eller gå med på att skaffa en hund jag inte vill ha. Ingen hund alls, känns supertråkigt och nedslående att tänka. Att skaffa en ras han vill ha, är ett alternativ, men då jag inte är inne på varken jakt, eller att ha en hund som jag inte "passar" med, så känns det som att jag inte kommer engagera mig till 100% och aldrig kommer känna den där glädjen jag saknar.. Jag skulle aldrig köpa en sådan hund själv, vilket innebär att sambon får köpa= hans hund. Jag vill ju ha en egen hund, en livskamrat, en hund jag gillar och kan samspela med. Det skulle aldrig bli detsamma med en hund som han köper i sådana fall.
Undrar fortarande vad som är rätt och fel i mitt tänk?
Ska jag ge upp mina drömmar för min sambo? Ska han ge upp sina för mig? Ska man skaffa en hund på mina eller hans känslor,då vi tänker så olika? Ska vi strunta helt i hund, då vi inte kan komma överens? Vem har rätt, vem har fel? Kan det bli bra ändå, eller förlorar vi båda?
Är det bättre att leva utan hund, när vi är så olika? Går det att kompromissa, eller är det helt kört? Är vi kanske så olika, med olika drömmar och mål, att det kanske inte ens funkar att ha ett förhållande i framtiden?
Åtminstonde för mig känns det som att jag alltid får sätta mina intressen i andra hand ( inte hans fel, utan för att jag gör det i min personlighet), vill jag leva så resten av mitt liv? Frågorna är så många och jag grubblar mig blå....Det handlar inte bara om just hund, utan även om vad vi har för drömmar om framtid, boende och mål med vad vi vill göra i livet. Det är inte lätt att leva med någon som är så olik en själv och vill allt tvärtemot vad jag vill....
Fredagen den 13:onde och dödens betydelse
Är ni rädda för det datumet?
Skämt åsido så bryr jag mig inte nämnvärt. Har många gånger funderat på vad jag tror på egentligen men har inte hittat några bra svar alls.
Ta det här med döden (obehagligt ämne,men ändå). Jag har förlorat en hel del människor och djur som både stått mig nära och som vart mer bekanta. Jag har alltid accepterat döden som en naturlig grej, vi ska alla dö någon gång.
Jag har alltid tänkt, när jag förlorat någon, att visst är det sorgligt, det blir tomt, men ändå så kan jag aldrig få tillbaka, göra något åt det, eller ens kunna säga till personen/djuret att det ändå vart så älskat av mig. Jag har haft svårt att sörja, svårt att gråta, bara accepterat att såhär är det nu. Jag har inte funderat vidare på det.
Jag har aldrig brytt mig om gravar och platser på en kyrkogård. Där finns bara en död kropp, ingen känsla. Jag har aldrig fått någon "upplevelse" ,(som en del haft), att den avlidne "besökt" mig eller finns i min närhet ändå. Jag är ganska passiv till döden, kännt att det ändå inte hjälper att gråta och sörja. Personen/ djuret finns inte mer.
Jag undrar ändå nu. Det känns hemskt att säga, men Troja har vart den värsta döden jag upplevt, trots att hon "bara" var ett djur. Ingen har stått mig så nära, funnits så för mig, och varit så älskad. Lite tragiskt, men jag har rätt att känna det jag gör och så är det.
Nu hoppas jag, jag har fortfarande svårt att tro något, att hon finns i en hundhimmel och har det bra. Att hon tittar ner till mig någon gång, och vet att hon var älskad och är saknad. Att hon inte "dömmer" mig för mitt beslut, att hon finns där och möter mig den dag vi möjligtvis återförenas med min egna bortgång. Då ska vi faan ha det så himla bra tillsammans och aldrig skiljas igen:-)
Det finns ändå så många människor som jag vill träffa igen där "uppe".. Det var ju inte så längesedan farmor gick bort tex. Jag har velat ringa henne ibland, fråga saker jag behöver veta för att kunna "sköta" farfar nu. Det går inte, jag känner saknad över allt som gått förlorat, men får lära mig att ta egna beslut nu med allt vad det innebär.
Och lilla morfar. Det var många år sedan du gick bort nu. Jag minns dig med glädje, men kan fortfarande inte sörja dig. Vet inte varför, men på något sätt minns jag dig bara med glädje, inte med sorg, trots att jag var så oförberedd på att du skulle gå bort. Jag älskade dig, men minns dig med glädje och känner ingen sorg. Finns du hos mig ändå kanske? Möts vi igen så jag kan förklara lite bättre? Jag har bara gott att minnas om dig:-)
Och Peder. Min "extrapappa" i stallet. Även dig minns jag bara med glädje. Har så mycket minnen av dig, hur du hjälpt mig med alla hästarna, hur du var den som skojade,skrattade och höll humöret uppe så många gånger. Allt kaffe vi drack i ert kök, hur du alltid skojade bort alla bekymmer och sa att det löser sig. Hur du många gånger (utan att veta) var den som lyssnade och fanns för mig, när ingen annan fanns och brydde sig. Efter att du gått bort, fann jag ingen glädje i stallet längre, vill inte ens åka dit. DU var Klockaregården själv, inget kan få mig att ändra mig om det..
Det var bara några saknade från min sida. Ingen är glömd, jag bara saknar alla olika. Hoppas vi alla ses igen. Vila i frid alla älsklingar jag haft i livet:-)
Skämt åsido så bryr jag mig inte nämnvärt. Har många gånger funderat på vad jag tror på egentligen men har inte hittat några bra svar alls.
Ta det här med döden (obehagligt ämne,men ändå). Jag har förlorat en hel del människor och djur som både stått mig nära och som vart mer bekanta. Jag har alltid accepterat döden som en naturlig grej, vi ska alla dö någon gång.
Jag har alltid tänkt, när jag förlorat någon, att visst är det sorgligt, det blir tomt, men ändå så kan jag aldrig få tillbaka, göra något åt det, eller ens kunna säga till personen/djuret att det ändå vart så älskat av mig. Jag har haft svårt att sörja, svårt att gråta, bara accepterat att såhär är det nu. Jag har inte funderat vidare på det.
Jag har aldrig brytt mig om gravar och platser på en kyrkogård. Där finns bara en död kropp, ingen känsla. Jag har aldrig fått någon "upplevelse" ,(som en del haft), att den avlidne "besökt" mig eller finns i min närhet ändå. Jag är ganska passiv till döden, kännt att det ändå inte hjälper att gråta och sörja. Personen/ djuret finns inte mer.
Jag undrar ändå nu. Det känns hemskt att säga, men Troja har vart den värsta döden jag upplevt, trots att hon "bara" var ett djur. Ingen har stått mig så nära, funnits så för mig, och varit så älskad. Lite tragiskt, men jag har rätt att känna det jag gör och så är det.
Nu hoppas jag, jag har fortfarande svårt att tro något, att hon finns i en hundhimmel och har det bra. Att hon tittar ner till mig någon gång, och vet att hon var älskad och är saknad. Att hon inte "dömmer" mig för mitt beslut, att hon finns där och möter mig den dag vi möjligtvis återförenas med min egna bortgång. Då ska vi faan ha det så himla bra tillsammans och aldrig skiljas igen:-)
Det finns ändå så många människor som jag vill träffa igen där "uppe".. Det var ju inte så längesedan farmor gick bort tex. Jag har velat ringa henne ibland, fråga saker jag behöver veta för att kunna "sköta" farfar nu. Det går inte, jag känner saknad över allt som gått förlorat, men får lära mig att ta egna beslut nu med allt vad det innebär.
Och lilla morfar. Det var många år sedan du gick bort nu. Jag minns dig med glädje, men kan fortfarande inte sörja dig. Vet inte varför, men på något sätt minns jag dig bara med glädje, inte med sorg, trots att jag var så oförberedd på att du skulle gå bort. Jag älskade dig, men minns dig med glädje och känner ingen sorg. Finns du hos mig ändå kanske? Möts vi igen så jag kan förklara lite bättre? Jag har bara gott att minnas om dig:-)
Och Peder. Min "extrapappa" i stallet. Även dig minns jag bara med glädje. Har så mycket minnen av dig, hur du hjälpt mig med alla hästarna, hur du var den som skojade,skrattade och höll humöret uppe så många gånger. Allt kaffe vi drack i ert kök, hur du alltid skojade bort alla bekymmer och sa att det löser sig. Hur du många gånger (utan att veta) var den som lyssnade och fanns för mig, när ingen annan fanns och brydde sig. Efter att du gått bort, fann jag ingen glädje i stallet längre, vill inte ens åka dit. DU var Klockaregården själv, inget kan få mig att ändra mig om det..
Det var bara några saknade från min sida. Ingen är glömd, jag bara saknar alla olika. Hoppas vi alla ses igen. Vila i frid alla älsklingar jag haft i livet:-)
Äntligen helg
Då var man hemma igen och har lite ledigt över helgen. Som jag sagt innan är det en skön känsla när man jobbat mycket och går av för ledigt. Ni vet väl själva hur det känns på fredag eftermiddag om ni jobbar dagtid?:-)
I går fick jag tag i Björn sen, och efter att jag letat dammsugarpåsar och glasögon, köpt fikabröd och hämtat upp honom for vi då åter mot Forserum och farfar. Han verkade lite piggare idag, men långt ifrån okej. Tror jag lyckades "övertala" honom lite om att det faktiskt inte behöver bli sämre i ögonen (även om det nu är troligt tyvärr). Han uppskattade iallafall att få träffa Björn och det var ju kul att få med honom, så farfar slipper se bara min fula nuna jämt;-)
Under eftermiddagen satte jag igång min nya telefon och nu är jag gråhårig. Det finns så mycket konstiga funktioner och jag förstår knappt något. Lyckades lista ut hur man kom ut på nätet och kunde surfa, men de två viktigaste funktionerna, att ringa och smsa, var det värre att förstå sig på. Trodde fortfarande igår att det var huvudsyftet med en telefon, men idag är det visst mer än dator.
Så kära vänner, under en period kommer det nog vara tyst från mig. Jag kan ringa och smsa OM jag har ert telefonnummer och kan knappa in det direkt. Men nu ligger de flesta nummer i min telefonlista i telefonen, och den hittar jag inte alls;-)....
Kan inte annat än tycka att knappar och mindre funktioner är bättre, men man kanske lär sig så småningom...Och framförallt, en dator med tagenter och stor bildskärm funkar betydligt bättre att skriva på. Det kommer nog dröja, om ens det blir någon gång, innan jag bloggar på telefonen;-).
I går fick jag tag i Björn sen, och efter att jag letat dammsugarpåsar och glasögon, köpt fikabröd och hämtat upp honom for vi då åter mot Forserum och farfar. Han verkade lite piggare idag, men långt ifrån okej. Tror jag lyckades "övertala" honom lite om att det faktiskt inte behöver bli sämre i ögonen (även om det nu är troligt tyvärr). Han uppskattade iallafall att få träffa Björn och det var ju kul att få med honom, så farfar slipper se bara min fula nuna jämt;-)
Under eftermiddagen satte jag igång min nya telefon och nu är jag gråhårig. Det finns så mycket konstiga funktioner och jag förstår knappt något. Lyckades lista ut hur man kom ut på nätet och kunde surfa, men de två viktigaste funktionerna, att ringa och smsa, var det värre att förstå sig på. Trodde fortfarande igår att det var huvudsyftet med en telefon, men idag är det visst mer än dator.
Så kära vänner, under en period kommer det nog vara tyst från mig. Jag kan ringa och smsa OM jag har ert telefonnummer och kan knappa in det direkt. Men nu ligger de flesta nummer i min telefonlista i telefonen, och den hittar jag inte alls;-)....
Kan inte annat än tycka att knappar och mindre funktioner är bättre, men man kanske lär sig så småningom...Och framförallt, en dator med tagenter och stor bildskärm funkar betydligt bättre att skriva på. Det kommer nog dröja, om ens det blir någon gång, innan jag bloggar på telefonen;-).
torsdag 12 april 2012
Åker runt
Det har vart en tuff vecka med mycket att göra. Är fortfarande inte speciellt pigg, men nu är det bara en natt kvar för denna gång..
Igår for jag och farfar iväg till Nässjö, då han haft problem med sina ögon. Domen var hård och jag blev ledsen för hans skull. Tydligen har han både starr och gula fläcken i ögonen (jag kan inget om ögonsjukdommar, så jag vet inte hur det är) och prognosen var dyster. Gula fläcken går tydligen inget att göra åt alls. Starren går att operera, men läkaren rekomenderade det inte. Han menade på att även om operationen blev lyckad, så skulle det inte göra mycket skillnad. Farfar vill inte heller.
Han var väldigt deppig när vi kom tillbaka. Han ville inte leva mer och antydde att det går ju att göra något åt den saken. Kändes inte alls bra att åka hem sen, med dem orden i bakhuvudet. Samtidigt förstår jag honom på något sätt också.
Han är 91 år, förlorat sin livskamrat, bor där han inte vill bo, är obekväm med hemtjänsten och har inget att se fram mot. Nu finns även risken att han så småningom blir ännu sämre i ögonen och med riktig otur även blir blind. Då kan han ju varken läsa eller se på tv heller, eftersom han ju hör så dåligt också,att tvn heller inte blir någon glädje utan varken hörsel eller syn. Sorgligt och tråkigt, men vad kan man göra åt det i mitt läge? Önskar jag kunde göra något, men vad?
Och idag blir det ytterligare en rundtur. Hemtjänsten hade skrivit en lapp att han behövde en större tvättkorg och dammsugarpåsar. Jag var och "raggade" detta på ICA Maxi idag på morgonen, men fick bara tag i tvättkorg. Trodde inte det fanns så mycket olika dammsugarpåsar att välja på, men med en hel djungel där inne, insåg jag att jag nog behövde den lapp jag hade liggandes hemma..
Det får bli en ny runda nu upp till elgiganten och titta, sen en sväng och försöka hitta de starkaste läsglasögon det finns på marknaden. Ögonläkaren sa att det var det enda som kunde hjälpa just nu. Värt ett försök iallafall. Tänkte också se om broder Björn ville hänga på till farfar idag, men får inte tag i honom. Tänkte det kunde pigga upp honom lite med någon annans ansikte än mitt. Svarar han inte snart, är det dock försent, då rymmer farfar ut och vi får ta besöket i helgen istället. Trots allt var jag ju där igår och det blir dyrt att åka fram och tillbaka hela tiden.
Så idag blir det nog inte mycket mer skrivet här heller. Ska alldeles strax bege mig iväg. Ha en fin dag på er därute, kram
Igår for jag och farfar iväg till Nässjö, då han haft problem med sina ögon. Domen var hård och jag blev ledsen för hans skull. Tydligen har han både starr och gula fläcken i ögonen (jag kan inget om ögonsjukdommar, så jag vet inte hur det är) och prognosen var dyster. Gula fläcken går tydligen inget att göra åt alls. Starren går att operera, men läkaren rekomenderade det inte. Han menade på att även om operationen blev lyckad, så skulle det inte göra mycket skillnad. Farfar vill inte heller.
Han var väldigt deppig när vi kom tillbaka. Han ville inte leva mer och antydde att det går ju att göra något åt den saken. Kändes inte alls bra att åka hem sen, med dem orden i bakhuvudet. Samtidigt förstår jag honom på något sätt också.
Han är 91 år, förlorat sin livskamrat, bor där han inte vill bo, är obekväm med hemtjänsten och har inget att se fram mot. Nu finns även risken att han så småningom blir ännu sämre i ögonen och med riktig otur även blir blind. Då kan han ju varken läsa eller se på tv heller, eftersom han ju hör så dåligt också,att tvn heller inte blir någon glädje utan varken hörsel eller syn. Sorgligt och tråkigt, men vad kan man göra åt det i mitt läge? Önskar jag kunde göra något, men vad?
Och idag blir det ytterligare en rundtur. Hemtjänsten hade skrivit en lapp att han behövde en större tvättkorg och dammsugarpåsar. Jag var och "raggade" detta på ICA Maxi idag på morgonen, men fick bara tag i tvättkorg. Trodde inte det fanns så mycket olika dammsugarpåsar att välja på, men med en hel djungel där inne, insåg jag att jag nog behövde den lapp jag hade liggandes hemma..
Det får bli en ny runda nu upp till elgiganten och titta, sen en sväng och försöka hitta de starkaste läsglasögon det finns på marknaden. Ögonläkaren sa att det var det enda som kunde hjälpa just nu. Värt ett försök iallafall. Tänkte också se om broder Björn ville hänga på till farfar idag, men får inte tag i honom. Tänkte det kunde pigga upp honom lite med någon annans ansikte än mitt. Svarar han inte snart, är det dock försent, då rymmer farfar ut och vi får ta besöket i helgen istället. Trots allt var jag ju där igår och det blir dyrt att åka fram och tillbaka hela tiden.
Så idag blir det nog inte mycket mer skrivet här heller. Ska alldeles strax bege mig iväg. Ha en fin dag på er därute, kram
onsdag 11 april 2012
Hm.....
I går tog jag lite försiktigt upp dethär med att eventuellt ta hem en ny hund för Sven. Nämde inget om mailen jag fått, mer än att jag haft lite kontakt med en kvinna som har denna rasen i närheten och eventuellt ska ha valpar snart där det kanske kan finnas någon över...
Reaktionen blev inte som jag trott. Visst kunde han tänka sig en ny hund kanske, men en jakthund! Aldrig i hela mitt liv att det ska bo en jakthund i stan som jag inte vill ha.! Frågade vad han tyckte om den ras jag nämde och fick tillbaka att han vill ha en hund med jakt i sig. Det var mycket roligare att ha en jakthund eftersom han minsann hade hunden på helgen när jag jobbade och då kunde han ta med hunden och jaga,det var mycket roligare (2 av 5 helger).
Jag kontrade tillbaka med att en jakthund passar inte i stan, den får alldeles för lite stimulans och för lite tid för att tränas till jakt, för det är inget jag är ett dugg intresserad av att pyssla med.. Dessutom vill jag ha en lagom aktiv hund, mer till sällskap och kanske till en och annan kurs i kanske lydnad eller agillity. Jag vill också ha en hund som kan vara lugn och tillfreds med att ligga i soffan och mysa med någon gång då och då, om jag är för trött efter jobbet någon dag och behöver vila lite extra.
Vi hann inte prata mer om detta, då jag skulle till jobbet precis, men jag blev så grymt ledsen över hur oförstående han är mot mina drömmar och vad jag vill med mina tankar. Ska jag bara sitta här hemma, ensam om dagarna och inte ha något omkring mig som jag gillar att göra. Det är ju ändå jag som har hunden hemma hos mig hela dagarna när han jobbar, det är jag som alltid står för alla kostnaderna. Det är ju jag som inte har något annat intresse (han har ju både sin jakt och sin motorcyckel). Han har ju för sjutton 4 jakthundar som han kan jaga med hos sina föräldrar, och det är där jaktmarkerna finns.
Kan han då inte unna mig en sällskapsras här hemma som jag vill ha? Han jagar ju hur mycket han vill ändå, med de andra hundarna. Han har ju redan fått uppleva att ha flera egna hundar,att få gosa, uppfostra, gå kurs och träna med valpar . Jag har aldrig haft möjligheten,Troja var ju 7 månader när hon kom hem till oss, och därefter började ju hela karusellen med sjukdommar och inställda kurser pga min brutna fot och Trojas alla behandlingar mm. Trots allt är han ju inte negativ till rasen i sig heller.
Är jag helt fel ute? Är jag ego i mitt tänk? Är jag usel på att kompromissa själv? Tänker han likadant om mig, att jag borde unna honom en jakthund när vi nu haft Troja mest till sällskap? Kan man ens kompromissa med två så olika tänkesätt som vi har?
Sista ordet är definitivt inte sagt än, men någon jakthund ska det då inte bli här, då skaffar jag hellre akvariefiskar, sitter i soffan och äter mig fet framför tvn!
Reaktionen blev inte som jag trott. Visst kunde han tänka sig en ny hund kanske, men en jakthund! Aldrig i hela mitt liv att det ska bo en jakthund i stan som jag inte vill ha.! Frågade vad han tyckte om den ras jag nämde och fick tillbaka att han vill ha en hund med jakt i sig. Det var mycket roligare att ha en jakthund eftersom han minsann hade hunden på helgen när jag jobbade och då kunde han ta med hunden och jaga,det var mycket roligare (2 av 5 helger).
Jag kontrade tillbaka med att en jakthund passar inte i stan, den får alldeles för lite stimulans och för lite tid för att tränas till jakt, för det är inget jag är ett dugg intresserad av att pyssla med.. Dessutom vill jag ha en lagom aktiv hund, mer till sällskap och kanske till en och annan kurs i kanske lydnad eller agillity. Jag vill också ha en hund som kan vara lugn och tillfreds med att ligga i soffan och mysa med någon gång då och då, om jag är för trött efter jobbet någon dag och behöver vila lite extra.
Vi hann inte prata mer om detta, då jag skulle till jobbet precis, men jag blev så grymt ledsen över hur oförstående han är mot mina drömmar och vad jag vill med mina tankar. Ska jag bara sitta här hemma, ensam om dagarna och inte ha något omkring mig som jag gillar att göra. Det är ju ändå jag som har hunden hemma hos mig hela dagarna när han jobbar, det är jag som alltid står för alla kostnaderna. Det är ju jag som inte har något annat intresse (han har ju både sin jakt och sin motorcyckel). Han har ju för sjutton 4 jakthundar som han kan jaga med hos sina föräldrar, och det är där jaktmarkerna finns.
Kan han då inte unna mig en sällskapsras här hemma som jag vill ha? Han jagar ju hur mycket han vill ändå, med de andra hundarna. Han har ju redan fått uppleva att ha flera egna hundar,att få gosa, uppfostra, gå kurs och träna med valpar . Jag har aldrig haft möjligheten,Troja var ju 7 månader när hon kom hem till oss, och därefter började ju hela karusellen med sjukdommar och inställda kurser pga min brutna fot och Trojas alla behandlingar mm. Trots allt är han ju inte negativ till rasen i sig heller.
Är jag helt fel ute? Är jag ego i mitt tänk? Är jag usel på att kompromissa själv? Tänker han likadant om mig, att jag borde unna honom en jakthund när vi nu haft Troja mest till sällskap? Kan man ens kompromissa med två så olika tänkesätt som vi har?
Sista ordet är definitivt inte sagt än, men någon jakthund ska det då inte bli här, då skaffar jag hellre akvariefiskar, sitter i soffan och äter mig fet framför tvn!
Äntligen
När posten damp ner i lådan igår hade jag fått en efterlängtad avi i brevlådan. Min telefon har kommit:-) Trodde jag skulle fått den efter ca en vecka, men det har alltså dröjt nästan en månad.
Nu ska man då försöka sig på att bli "modern" med den nya tekniken igen. Försöka lära sig något som redan de allra flesta kan;-) Kommer säkert bli både gråhårig och ångra mig ett antal gånger att jag bytt telefon, för nu är det dags att lära sig det här med pekskärmar och appar och jag känner mig mest dum och trög när det handlar om teknik!
Men idag är jag för trött. Den ligger fint i kartongen och får nog ligga där några dagar till innan jag utmanar mig till detta.
Nu ska man då försöka sig på att bli "modern" med den nya tekniken igen. Försöka lära sig något som redan de allra flesta kan;-) Kommer säkert bli både gråhårig och ångra mig ett antal gånger att jag bytt telefon, för nu är det dags att lära sig det här med pekskärmar och appar och jag känner mig mest dum och trög när det handlar om teknik!
Men idag är jag för trött. Den ligger fint i kartongen och får nog ligga där några dagar till innan jag utmanar mig till detta.
Trött
Oj så trött jag var idag. Har nog tagit mig lite vatten över huvudet denna vecka, men det är väl bara att kämpa ut till fredag nu.
Efter att ha jobbat en helg, så har vi ju endast en helledig dag på schemat, innan vi går på två arbetspass igen. Det kan vara nog tungt det ibland, men denna veckan var iallafall den lediga dagens eftermiddag uppbokad på brandutbildning igår. Inte så farligt, det är skönt att ha något att göra nu i min ensamhet här, men sen ringde telefonen och jag fick förfrågan om jag kunde jobba natten också. En kollega som var sjuk, och jag tackade snabbt ja. Lite extra pengar sitter ju aldrig fel, och vad spelar det egentligen för roll om jag jobbar. Ledig hinner jag ju vara sen.
Vad jag dock hade glömt bort när jag tackade ja i telefon, var att jag skulle med farfar till ögonmottagningen i Nässjö idag också. Känns inte så kul, när jag redan är såhär trött och dessutom har två nätter kvar på schemat. Skulle behöva sova lite också, men det känns knappt lönt nu på de tre timmar jag har kvar innan jag ska åka och hämta upp farfar.
Ska försöka fixa iordning middag, göra jobbarmackor och allt annat färdigt istället. Kanske hinner med ett par timmar under tidig kväll då istället..På en vecka blir det alltså 63 timmars jobb,vilket trots allt är 1,5 heltidsvecka för normalarbetaren. Nåja,det har gått innan, det går nog nu med:-)
Efter att ha jobbat en helg, så har vi ju endast en helledig dag på schemat, innan vi går på två arbetspass igen. Det kan vara nog tungt det ibland, men denna veckan var iallafall den lediga dagens eftermiddag uppbokad på brandutbildning igår. Inte så farligt, det är skönt att ha något att göra nu i min ensamhet här, men sen ringde telefonen och jag fick förfrågan om jag kunde jobba natten också. En kollega som var sjuk, och jag tackade snabbt ja. Lite extra pengar sitter ju aldrig fel, och vad spelar det egentligen för roll om jag jobbar. Ledig hinner jag ju vara sen.
Vad jag dock hade glömt bort när jag tackade ja i telefon, var att jag skulle med farfar till ögonmottagningen i Nässjö idag också. Känns inte så kul, när jag redan är såhär trött och dessutom har två nätter kvar på schemat. Skulle behöva sova lite också, men det känns knappt lönt nu på de tre timmar jag har kvar innan jag ska åka och hämta upp farfar.
Ska försöka fixa iordning middag, göra jobbarmackor och allt annat färdigt istället. Kanske hinner med ett par timmar under tidig kväll då istället..På en vecka blir det alltså 63 timmars jobb,vilket trots allt är 1,5 heltidsvecka för normalarbetaren. Nåja,det har gått innan, det går nog nu med:-)
tisdag 10 april 2012
Första vardagen
Igår kom då Sven hem från sina föräldrar och Troja var förstås inte med. Jag frågade honom tre frågor: När skedde det, var hon glad precis innan, och gick det fort. Det skedde under lördagen, hon var glad och det gick snabbt. Märktes på Sven att det var svårt även för honom, så då gick jag tillbaka till min gamla roll som den starka, och kände mig tryggare i den. Det är mycket lättare att hålla sina egna känslor lugna när man får en roll för någon annan.
Visst känns det oerhört tomt nu. Ingen som tigger grisöron, ingen som sitter och väntar på att pizzan är uppäten och vill slicka rent kartongen,ingen som bökar runt i soffan och vill bli kliad på magen, ingen som lägger sitt huvud i mitt knä. Men det gick ändå bra. Visst tittade jag ner på golvet varje gång jag skulle resa mig ur soffan för att inte trampa på henne,och visst var det med en konstig känsla man gick och la sig utan att säga godnatt till henne och utöva vår "ritual" med klappar från mig och slickar på min arm från henne.
Men jag tror jag har accepterat nu att det är såhär. Visst hade jag gärna tagit en sväng runt Elmia nu på morgonen med henne, men samtidigt. Tittar man ut så regnar det och blåser. Idag får jag den morgonen jag ändå saknat ibland. Att faktiskt inte behöva gå ut i ruskväder och får äta frukost i lugn och ro. Allt med blandade känslor förstås.
Nu under förmiddagen ska jag ägna mig åt lite praktiskt. Ringa Trojas försäkringsbolag och säga upp försäkringen. De borde bli "glada", då hon kostat dem en hel del genom åren..Ska också ringa vetrinären och avboka den tid vi hade i morgon för vaccinering. Ska i samma veva försöka att se om det går att avbeställa hennes sprutor (medicin) som jag beställde för lite mer än en vecka sedan. Jag hoppas det går, då de kostar 1200 spänn, vilket inte känns jättekul att betala nu när jag inte behöver dem längre.
Visst känns det oerhört tomt nu. Ingen som tigger grisöron, ingen som sitter och väntar på att pizzan är uppäten och vill slicka rent kartongen,ingen som bökar runt i soffan och vill bli kliad på magen, ingen som lägger sitt huvud i mitt knä. Men det gick ändå bra. Visst tittade jag ner på golvet varje gång jag skulle resa mig ur soffan för att inte trampa på henne,och visst var det med en konstig känsla man gick och la sig utan att säga godnatt till henne och utöva vår "ritual" med klappar från mig och slickar på min arm från henne.
Men jag tror jag har accepterat nu att det är såhär. Visst hade jag gärna tagit en sväng runt Elmia nu på morgonen med henne, men samtidigt. Tittar man ut så regnar det och blåser. Idag får jag den morgonen jag ändå saknat ibland. Att faktiskt inte behöva gå ut i ruskväder och får äta frukost i lugn och ro. Allt med blandade känslor förstås.
Nu under förmiddagen ska jag ägna mig åt lite praktiskt. Ringa Trojas försäkringsbolag och säga upp försäkringen. De borde bli "glada", då hon kostat dem en hel del genom åren..Ska också ringa vetrinären och avboka den tid vi hade i morgon för vaccinering. Ska i samma veva försöka att se om det går att avbeställa hennes sprutor (medicin) som jag beställde för lite mer än en vecka sedan. Jag hoppas det går, då de kostar 1200 spänn, vilket inte känns jättekul att betala nu när jag inte behöver dem längre.
måndag 9 april 2012
Så märkligt livet är
Vet inte om jag ska skratta eller gråta, förundras eller bara vara chockad just nu i mitt liv.
Vet inte ens om det är rätt tillfälle att skriva något om just det här, för på ett sätt är det bissart och iskallt, på ett annat sätt är det en len liten strimma hopp om att det faktiskt finns ett sätt att gå vidare med min sorg och se att livet går vidare.
Det känns hemskt att säga att jag mår bättre så här snabbt inpå. Men antagligen fick jag sörja så mycket och kraftfullt i helgen, att det faktiskt har släppt på trycket enormt. Jag är fortfarande sorgsen, men har börjat tänka mer och mer på allt vi kämpat med genom åren.
Hur förtvivlad jag vart så många gånger över hennes allergi, hur mycket jag har "testat" på denna stackars hund, hur jag nästan varje dag kännt en stress över när denna dag ska komma, den som precis vart. På ett sätt är jag lugnare nu. Hon har det bra där hon är, min oro och ångest har släppt. Både hon och jag slipper kämpa mer nu. Jag känner trots allt lite lättnad, hur älskad och saknad hon ändå är.
Men som vanligt svänger mitt liv som en hel berg-och-dal-bana. Fick ett mail idag på morgonen som jag blev mållös över. Vet inte hur jag ska förklara en ganska lång historia kort för er nu..
Jag känner inte personen som skrev detta, men vi har haft mailkontakt ett par gånger innan.
Detta på det hundforum på nätet jag ibland är aktiv i.
Efter att ha behövt skriva av mig även där i fredags, om min tråkiga förlust, kom då detta mail som en chock. Så smickrande, så lockande, så hoppfullt och oväntat, men ändå. Jag vet inte, går det, vill jag till 100% ? Är Troja färdigsörjd, är det sant det som står, vad skulle Sven säga, klarar jag det, och är jag redo?
Denna människa som skrev mailet, har parat sin tik. För inte så länge sedan, så hon vet inte ens om tiken är dräktig än, bara så ni vet. Hon skriver vidare att det är svårt i dagsläget att bli av med hanhundar, och fortsätter ungefär i korta drag med:
Jag har läst på forumet om dig och din hunds problem, jag märker att du är djurvän. Jag och min man vill därför erbjuda dig en hanhund gratis om det skulle vara så att vi får fler än två att det könet.
Jag började dra öronen åt mig, vad menade hon nu? Jag läste igen...
Inte kan man väl ge bort en hund sådär bara, hon skojar med mig. Men samtidigt har jag haft förtroende för henne innan, jag har gillat henne på alla sätt genom det lilla vi nu "känner" varandra genom detta hundforum på nätet. Skulle nog inte kunna ta emot en hund gratis, men att hon ändå ville skänka en hund var så himla gulligt av henne. Finns sådana godhjärtade människor kvar i vår värld?
Jag fattade inget, men läste vidare. Det stog ju inte vad det var för ras, så jag antog när jag läste att det var en blandras, och tänkte: Människan är ju jättegullig och vill mig väl, men nej du,ingen ny hund med sjukdomsproblem tack. Nästa hund jag eventuellt köper ska vara renrasig med ordentligt kollad bakgrund för att minimera riskerna med allt som har med sjukdommar att göra.
Hon avslutade sitt mail med : Gå in på vår hemsida och titta vad det är vi har för ras.
Skeptisk, men ändå nyfiken gjorde jag ju naturligtvis detta. Vet inte varför, men av någon anledning hade jag dessutom fått för mig att hon hade jakthundar. Varför vet jag inte alls...
Ser då istället en fin hemsida med renrasiga och välmeriterade hundar. Bilder och beskrivning även på de två hundar som var parade just nu. Detta på en hundras jag tittat på många gånger. Att det kunde stämma så, med att just denna människa hade just den rasen och skrev ett mail till mig, är det ödet att jag fick detta mail?.
Jag blev helt chockad och glad över det förtroende hon visade mig naturligtvis. Och visst sådde hon ett frö av hopp om en ny hund till mig. Kanske inte just hennes hund (det får framtiden utvisa), men ändå att jag kände att jag fann känslan av att det nog ändå är möjligt att kunna längta och viljan få en ny kamrat i mitt liv så småningom.
Känns bara så hemskt att få den tanken redan, och så snabbt inpå min förlust. Men vilken känsla ändå att känna att livet trots allt går vidare, det kändes inte så i fredags.
Och vilken möjlighet det ändå skulle vara att ha en seriös uppfödare så nära inpå. Inget man är van vid med en blandras direkt.
Tro nu inte att jag slängde mig på mailet och tackade ja. Jag skrev tillbaka ett ganska långt mail där jag försökte förklara mina tankar som jag gör här. Det finns ett intresse, men det är för tidigt att tänka i dem banorna nu.
Allt är inte bara skimmrande och det är stort beslut att ta naturligtvis. Ett beslut som kräver att jag planerar mitt liv i kanske 10-15 år frammöver. En ny hund skaffar man bara inte utan att ha en bra plan som funkar i längden.
Samtidigt tänker jag att jag har haft sådan otur med Troja. Att äga en frisk hund borde vara så mycket enklare, så mycket mer kvalite och faktiskt mer glädje när man slipper oroa sig, vända ut och in på sig själv, slipper tänka på avlivning var och varannan vecka. En hund där man slipper mediciner,specialfoder,specialschampon, duschning för allergi, täta vetrinärbesök,klippning varje månad,oro och ångest över hennes måendet och över när den dagen kommer när man kämpat klart med allt och bara ger upp.
En frisk, ny hund skulle innebära så mycket glädje och stor kvalite för livet igen.
Till att börja med ÄR det en ras jag är intresserad av, men vi är ju två i detta hushåll. Jag vet att Sven sagt att han inte vill ha en hund i lägenhet igen, men tror att även han är helt okej med rasen. Faktiskt den enda rasen jag tror vi båda gillar som jag lite lätt har kollat på som skulle kunna passa mig. Sven kommer naturligtvis känna tomhet nu också, och jag tror inte han är så negativ egentligen om en ny hund heller,vi har bara inte pratat om det ;-)Jag vet ju att han sa senast i fredags: Det kommer bli så tomt, jag har aldrig levt utan hund i hela mitt liv.
Däremot är han inte så förtjust i hanhundar, och i just detta fall var det ju det som det handlade om. Inte så att han sagt blankt nej till en hanhund, utan mer att tikar är smidigare med sina två löpperioder per år, medans en hanhund "löper" varje dag.
Sen är det ju inte säkert tiken är dräktig, det är inte alls säkert att det blir mer än två hanhundar i kullen om det ens blir några valpar förstås. Hon kanske ångrar sig, kanske inte menade allvar med sitt mail. Men ändå, tankarna maler lite iallafall och det skulle vara kul.
Som ni märker har ni inte fått reda på hundrasen. Då detta mail jag fick, både känns för bra för att vara sant, samt att det finns allt för många tveksamheter om allt just nu, så vill jag inte gå ut med vem hon är och skriva ut något som kan härleda till henne. Kan berätta att rasen är av mellanstorlek och föräldrarna ser otroligt vackra ut..
Oj, så långt detta inlägg blev ändå;-)
Livet går alltså vidare med tvära kast som vanligt. Snurrar i skallen av allt just nu...
Vet inte ens om det är rätt tillfälle att skriva något om just det här, för på ett sätt är det bissart och iskallt, på ett annat sätt är det en len liten strimma hopp om att det faktiskt finns ett sätt att gå vidare med min sorg och se att livet går vidare.
Det känns hemskt att säga att jag mår bättre så här snabbt inpå. Men antagligen fick jag sörja så mycket och kraftfullt i helgen, att det faktiskt har släppt på trycket enormt. Jag är fortfarande sorgsen, men har börjat tänka mer och mer på allt vi kämpat med genom åren.
Hur förtvivlad jag vart så många gånger över hennes allergi, hur mycket jag har "testat" på denna stackars hund, hur jag nästan varje dag kännt en stress över när denna dag ska komma, den som precis vart. På ett sätt är jag lugnare nu. Hon har det bra där hon är, min oro och ångest har släppt. Både hon och jag slipper kämpa mer nu. Jag känner trots allt lite lättnad, hur älskad och saknad hon ändå är.
Men som vanligt svänger mitt liv som en hel berg-och-dal-bana. Fick ett mail idag på morgonen som jag blev mållös över. Vet inte hur jag ska förklara en ganska lång historia kort för er nu..
Jag känner inte personen som skrev detta, men vi har haft mailkontakt ett par gånger innan.
Detta på det hundforum på nätet jag ibland är aktiv i.
Efter att ha behövt skriva av mig även där i fredags, om min tråkiga förlust, kom då detta mail som en chock. Så smickrande, så lockande, så hoppfullt och oväntat, men ändå. Jag vet inte, går det, vill jag till 100% ? Är Troja färdigsörjd, är det sant det som står, vad skulle Sven säga, klarar jag det, och är jag redo?
Denna människa som skrev mailet, har parat sin tik. För inte så länge sedan, så hon vet inte ens om tiken är dräktig än, bara så ni vet. Hon skriver vidare att det är svårt i dagsläget att bli av med hanhundar, och fortsätter ungefär i korta drag med:
Jag har läst på forumet om dig och din hunds problem, jag märker att du är djurvän. Jag och min man vill därför erbjuda dig en hanhund gratis om det skulle vara så att vi får fler än två att det könet.
Jag började dra öronen åt mig, vad menade hon nu? Jag läste igen...
Inte kan man väl ge bort en hund sådär bara, hon skojar med mig. Men samtidigt har jag haft förtroende för henne innan, jag har gillat henne på alla sätt genom det lilla vi nu "känner" varandra genom detta hundforum på nätet. Skulle nog inte kunna ta emot en hund gratis, men att hon ändå ville skänka en hund var så himla gulligt av henne. Finns sådana godhjärtade människor kvar i vår värld?
Jag fattade inget, men läste vidare. Det stog ju inte vad det var för ras, så jag antog när jag läste att det var en blandras, och tänkte: Människan är ju jättegullig och vill mig väl, men nej du,ingen ny hund med sjukdomsproblem tack. Nästa hund jag eventuellt köper ska vara renrasig med ordentligt kollad bakgrund för att minimera riskerna med allt som har med sjukdommar att göra.
Hon avslutade sitt mail med : Gå in på vår hemsida och titta vad det är vi har för ras.
Skeptisk, men ändå nyfiken gjorde jag ju naturligtvis detta. Vet inte varför, men av någon anledning hade jag dessutom fått för mig att hon hade jakthundar. Varför vet jag inte alls...
Ser då istället en fin hemsida med renrasiga och välmeriterade hundar. Bilder och beskrivning även på de två hundar som var parade just nu. Detta på en hundras jag tittat på många gånger. Att det kunde stämma så, med att just denna människa hade just den rasen och skrev ett mail till mig, är det ödet att jag fick detta mail?.
Jag blev helt chockad och glad över det förtroende hon visade mig naturligtvis. Och visst sådde hon ett frö av hopp om en ny hund till mig. Kanske inte just hennes hund (det får framtiden utvisa), men ändå att jag kände att jag fann känslan av att det nog ändå är möjligt att kunna längta och viljan få en ny kamrat i mitt liv så småningom.
Känns bara så hemskt att få den tanken redan, och så snabbt inpå min förlust. Men vilken känsla ändå att känna att livet trots allt går vidare, det kändes inte så i fredags.
Och vilken möjlighet det ändå skulle vara att ha en seriös uppfödare så nära inpå. Inget man är van vid med en blandras direkt.
Tro nu inte att jag slängde mig på mailet och tackade ja. Jag skrev tillbaka ett ganska långt mail där jag försökte förklara mina tankar som jag gör här. Det finns ett intresse, men det är för tidigt att tänka i dem banorna nu.
Allt är inte bara skimmrande och det är stort beslut att ta naturligtvis. Ett beslut som kräver att jag planerar mitt liv i kanske 10-15 år frammöver. En ny hund skaffar man bara inte utan att ha en bra plan som funkar i längden.
Samtidigt tänker jag att jag har haft sådan otur med Troja. Att äga en frisk hund borde vara så mycket enklare, så mycket mer kvalite och faktiskt mer glädje när man slipper oroa sig, vända ut och in på sig själv, slipper tänka på avlivning var och varannan vecka. En hund där man slipper mediciner,specialfoder,specialschampon, duschning för allergi, täta vetrinärbesök,klippning varje månad,oro och ångest över hennes måendet och över när den dagen kommer när man kämpat klart med allt och bara ger upp.
En frisk, ny hund skulle innebära så mycket glädje och stor kvalite för livet igen.
Till att börja med ÄR det en ras jag är intresserad av, men vi är ju två i detta hushåll. Jag vet att Sven sagt att han inte vill ha en hund i lägenhet igen, men tror att även han är helt okej med rasen. Faktiskt den enda rasen jag tror vi båda gillar som jag lite lätt har kollat på som skulle kunna passa mig. Sven kommer naturligtvis känna tomhet nu också, och jag tror inte han är så negativ egentligen om en ny hund heller,vi har bara inte pratat om det ;-)Jag vet ju att han sa senast i fredags: Det kommer bli så tomt, jag har aldrig levt utan hund i hela mitt liv.
Däremot är han inte så förtjust i hanhundar, och i just detta fall var det ju det som det handlade om. Inte så att han sagt blankt nej till en hanhund, utan mer att tikar är smidigare med sina två löpperioder per år, medans en hanhund "löper" varje dag.
Sen är det ju inte säkert tiken är dräktig, det är inte alls säkert att det blir mer än två hanhundar i kullen om det ens blir några valpar förstås. Hon kanske ångrar sig, kanske inte menade allvar med sitt mail. Men ändå, tankarna maler lite iallafall och det skulle vara kul.
Som ni märker har ni inte fått reda på hundrasen. Då detta mail jag fick, både känns för bra för att vara sant, samt att det finns allt för många tveksamheter om allt just nu, så vill jag inte gå ut med vem hon är och skriva ut något som kan härleda till henne. Kan berätta att rasen är av mellanstorlek och föräldrarna ser otroligt vackra ut..
Oj, så långt detta inlägg blev ändå;-)
Livet går alltså vidare med tvära kast som vanligt. Snurrar i skallen av allt just nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)