onsdag 28 december 2011

Borde kanske inte...

Nää,man ska inte skriva när man arg,besviken eller ledsen. Internet förföljer dig genom hela livet,du får stå ditt kast om du skriver något andra inte behagar se som svackor i livet,eller allmänt missnöje över hur man blir behandlad eller hur man faktiskt känner. Kan bara säga att jag står för det jag skriver. Jag är människa,jag har svackor,jag är inte alltid nöjd. Ta mig som jag är,jag orkar inte ljuga om att jag är nöjd med allt,för så är det inte i livet,inte i mitt liv.

Kanske tycker en del jag är väl öppen i mina inlägg. Jag vet detta också,och ibland kanske jag ångrar mig om det jag skriver.Tänker ändå inte radera,för just det jag skriver i stunden, det är känslor jag känner just då. Ska jag låtsa att dom inte finns,för vem?

Idag är jag lite "piss off". Känner att hela livet är trist och meningslöst. Varje dag ska det röjas,städas,lagas mat,fixas jobbarmackor,gå hundpromenader,duschas,diskas,handlas,tvättas,hålla koll på mediciner,hundmat,utslag,allt ska förberedas för att vardagen ska fungera,och till det ska man ska vara en glad och nöjd person som kommer till jobbet,full av energi,utan att ha fått sova ,och manska ge det man kan till de som mår dåligt där. Inga sura miner,bara positiv energi,vara en bra kollega,en bra anställd och en bra förebild.... Därefter börjar allt om,städ,tvätt,hund,mat och plikter utan sömn,hur länge ska man orka utan att göra misstag på ena eller andra sättet?....

Jag kan inte hjälpa det,jag önskar mig mer...Jag önskar mig ett liv där skratt och tillfredställe dominerar ,och där inte vardagsplikter tar ut  all min energi.Där man hinner träffa vänner,skratta,prata,diskutera och njuta av livet som det ska vara.Att bli lite ompysslad,att någon ser ens behov,att någon bryr sig om hur man mår.... Att få toppar av glädje för att orka med måsten och plikter där i mellan.

Så är det ju i livet. Plikter och måsten har vi alla,men man orkar inte leva på ingenting,inte för jämnan iallafall. Lite uppskattning,lite glädje,någon som ger energi och vill en väl,kanske bara med ett uppmuntrande ord som att " du gör nånting bra,du försöker,eller du du menar väl. Det är inte roligt att alltid känna press och stress över allt man ska vara,att aldrig få vara sig själv,att aldrig få sitta i lugn och ro och njuta och må bra.

Magen krånglar,kroppen värker,psyket tryter.... Ja,för unnar man sig att ta det lugnt, en endaste dag,så blir livet dubbelt så svårt dagen efter. Man har skjutit på kraven,måsterna och plikterna,de kommer som ett brev på posten,med dubbel bemärkelse dagen efter..Fortsätt jobba,du blir aldrig färdig ändå,allt börjar om igen...

Kraven höjs,mycket kräver mer för att bli nöjd,du blir aldrig färdig,kan aldrig unna dig en lugn stund,det finns alltid ett fönster du kan putsa,en ingrediens som behöver inhandlas till middagen,tvätt som behöver tvättas,blommor som behöver vattnas,räkningar som behöver betalas,en vän som behöver uppmuntran och stöd,en familj som behöver branvakt,en människa som behöver kontakt,lite städ,lite tvätt,lite handling eller en hund som behöver sitt...

Glöm ej heller att frosta av frys och kyl,rensa dina sakér,se till att det finns hemma av det du behöver för veckan:(tvättmedel,sköljmedel,diskmedel,mat du kan laga,kvällsmat,frukost,hundmat,mediciner mm. Är tvättiden enig med dina jobbarpass,hinner du? Hinner du få lite "fri" tid att ägna dig åt vänner,bekanta och hålla en kontakt?

Jag är inte blind,jag vet att glädjen finns där ute,men man behöver hjälp för att nå dit. Hjälp med av överleva vardagens tristess och måsten. Hjälp att nå det man vill ha ut av livet,hjälp att få vardagen att gå ihop. Någon som ser ens behov,som bryr sig om vem man är,frågar hur det är.  Varför finns ingen där och hjälper mig att se MIG? Känner mig bara ensam i en kall värld där folk ser till att ha det bra själva. Finns det ingen som bryr sig om mer än så? Jag blir rädd för världen idag. Vet inte heller vad jag ska göra åt det. Sätta på ett smail och låtsas som att allt är bra? Är det lösningen? Är det så ni alla andra gör??

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Eleonore
Jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att du som är så ung ska ha så dystra tankar, i alla fall just nu. Klart att du blir så här när det känns som om allt går dig emot(Jag läser ju alla dina inlägg här).
Vardagen kan kännas trist ibland, men du ska veta en sak, med facit i hand kan jag intyga att just det där "vanliga , trista" kan kännas nog så värdefullt. Du måste på nåt sätt se till att få din sömn...mycket är vunnet redan där.
Att få någon annan att se dina behov kan nog bli svårt, alla har nog av sitt verkar det som.Få nån hjälp av andra kan du nog glömma, det är en kall värld vi lever i.

Och sen en sak till , såklart ska du skriva som du känner för tillfället....man känner sig lite lättare om hjärtat när man fått ur sig en del. Numera får ju min alldeles privata dagbok all min dynga.

Jag hoppas vekligen att allt snart ska bli bättre för dig.
Kram / Maggis