Ja,lite av den känslan har jag. Jag ska inte älta det förgågna mer i min blogg,men förra året missade jag en hel del pga att andra behövde mig mer än vad jag behövde mig själv. Nu känns det som att livet börjar återvända och jag försöker verkligen se det positiva som trots allt finns. Att bestämma över tiden lite igen.
Åkte hem från jobbet idag med en ganska bra känsla. Igår var jag sur som ättika,men lugnade mig lite efter att ha fått ta upp mina "problem" med ett par arbetskamrater. Problemet över min surhet var nämligen arbetsrelaterat. Pga tystnadsplikt kan jag inte ta upp det i detalj här,men ibland kanske jag funderar,analyserar och drar mina egna förhastade slutsatser på saker. Igår var jag sur över min situation på jobbet,det kändes som att jag tvingades in i rutiner/arbetssätt jag inte står bakom,och jag klarar inte av att jobba med rutiner jag tvingas in i ,utan att förstå syftet och som går emot mina principer om ett värdigt människoliv för mina boende.
Jag fick iallafall en bra förklaring till det hela,jag köpte det till 75%. De resterande 25 % är jag tveksam till,men kan hantera. Jag vill så många gånger väl med mina motargument,men samtidigt kan jag inte lösa de problem ,som just i denna situation uppstått,och vad ska man då säga?
Jag har alltid hävdat att jag älskar mitt jobb,och det gör jag. Det som ställer till problem är att jag hatar att vara den "bestämmande polisen" i vissa situationer. Jag har en utbildning,jag har (vad jag tycker själv iallafall) ett sunt förnuft att gå efter. Att bestämma över andra människor är inte lätt. Vem är lilla jag till att göra det?
I mitt yrke ingår en viss "bestämmanderätt". Jag hittar inget annat ord,men tycker det låter för djävligt. Jag "bestämmer"över vissa (i samråd med mina kollegor),när folk ska äta,sova,gå upp, få medicin,röka mm. För deras eget bästa, javisst, men vem säger vad som är det bästa?
Jag vet att alla är individer,alla behöver en viss form av struktur,en del behöver hårdare regler än andra för att må bra. Men från det till att faktiskt utöva makt med sitt jobb, är känslan hårfin ganska ofta...
Jag vill ta ett litet exempel där jag ändrat lite fakta.
Louise är tjock. Hon är lat,väger för mycket (för en häsosam vikt) och gör ingenting åt det. Med ett övertalningsförsök skriver Louise på ett "kontrakt" där personalen får rätt att låsa in hennes mat och ge till henne på bestämda tider. Syftet är naturligtvis gott. Louise behöver gå ner i vikt,hon behöver struktureras för att klara av att hantera mat och mängd på sin tallrik.
Jag köper det,"vi" vill väl för Louise såklart. Men så kommer den där lilla tanken i mitt huvud. JAG vill gå ner i vikt själv. Ska en person som väger,vi kan säga 65 kilo,bestämma över att Louise,som väger 150 kilo,ska äta si och så mycket för att det ska vara "normalt"? Vad gör jag själv i en situation där jag vill gå ner i vikt? Jag kanske minskar min mat,motionerar mer eller vad det nu kan vara. Vad ger vi våra boende för alternativ? Stränga regler,de FÅR inte äta efter ett visst klockslag,de ska klara sig på det de får av oss,på bestämda måltider vi bestämt åt dem....
Vad gör jag själv? Jo,om jag bantar/håller in på maten så försöker jag hålla det på så lite kalorier och "övertramp" som jag kan. Men visst slinker det ner en pizza,några glas vin eller lite chips ibland ändå. Jag är ju inte mer än människa,har sug,behov och hunger jag ibland inte kan motstå...Det har ju mina boende också. Jag har "förmånen" att gå till affären,alternativt laga mig något dessa gånger. Jag kan då tycka att de "stränga" reglerna för de boende då behöver vara lite "slappare" ibland. Mänskligt och inte till överdrift,inte varje dag,men i relation till vad problemet är. Tänk er att vara superhungriga och ha sin mat inlåst. Du har ätit klockan 19,klockan är 23.30 och du är verkligen vrålhungrig. Personalen säger nej,du har fått din mat för idag..Du har inga pengar,ingen mat,personalen bestämmer....
Nä,ibland står jag inte bakom alla beslut jag ändå utför,jag tycker inte om att bestämma saker. Jag gör mitt jobb,men jag ifrågarsätter det ofta om jag gör rätt. En känsla som inte känns helt bra...
Kanske fick jag mig många viktiga tankeställare när jag helt plötsligt fick börja tänka åt farfar. Jag ser likheter med mitt jobb som skötare och hans "skötare" inom hemtjänsten.
Farfar är något lite dement. Ett tillstånd jag ibland kan jämföra med mitt yrke inom psykiatrin (ungefär samma problem). Jag tänker: Om hemtjänsten säger till farfar att han inte få gå sina 2-4 mil dagligen,så skulle farfar antagligen gå ner sig psykiskt ganska fort. Han skulle tänka mer,må dåligt och inte vara i den fysiska form som han trots allt är idag.Om hemtjänsten tvingade honom att äta på vissa tider,begränsa hans liv efter vad de tyckte,hade han mått betydligt dåligare.
Han går när han är rastlös,han är farlig i trafiken,han äter när han är hungrig,då ofta fel mat och inte så näringsmässigt).Men han mår skapligt bra, Han har självbestämmande och hatar när folk sätter regeler för honom när han ska vara hemma. Jag förstår honom väl,och försöker ta med mig det till jobbet. Jag säger det igen. Vem är jag att bestämma över om folk vill äta,gå upp,städa,tvätta,röka och sova på bestämda tider som "vi" (personal) bestämmer över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar