lördag 21 april 2012

Vad ska man säga?

Igår fick jag ytterligare ett besked som gör att mitt liv (iallafall kan) vändas upp och ner igen. Det konstiga var dock att det var åt det positiva hållet denna gången :-).

Det låter så skrytsamt att prata pengar, så jag tvekade först att skriva ut det här. Men jag gör som så att jag nämner inga summor. Ni som följt mig vet ju att farmor gick bort i november, ni vet också att jag då skrev att farfar mer eller mindre skänkte bort hela deras kapital till pappa. Pappa, som i sin tur fick "ärva" bla deras gård, har ju nu sålt sitt gamla föräldrahem. De nya ägarna tog över igår.

Pappa har hela tiden sagt att han vill hjälpa oss barn med lite pengar efter gården, och trots att han pratat om en speciell summa, så har jag inte vågat hoppats på hans ord till hundra procent. Dessa pengar har jag tänkt på med väldigt blandade känslor. Jag har ju mina jäkla banklån som ställer till det för mig.

En av mina drömmar är ju att köpa mig ett boende. Probemet med det, är att det inte finns en endaste krona sparat till kontantinsatsen på mitt konto. En lägenhet i den storlek jag vill ha, och som är någorlunda fräsch, kostar ju runt 1 miljon här. Och vad skulle jag få 15% kontantinsats ifrån, det är ju 150 000!. Inget man sparar ihop på några månader direkt...

Jag la planen lite på sidan. Tänkte att om jag får lite pengar, så ska banklånet bort i första hand. När det är borta blir ekonomin bättre och jag kan kanske spara en hel del. Det skulle bli enormt tuffa månader/år att inte köpa något, och ändå skulle det ta lång tid att få ihop till kontantinsatsen jag behöver. Att jag nu "gjorde" mig singel underlättar ju inte målet direkt, så jag slutade drömma om att det ens var möjligt att flytta. Förlikade mig med att det trots allt var mer plats här nu när jag är själv.

Men så ringer pappa igår. Han frågade rätt ut hur mycket pengar jag behöver för att överleva. Ööööh, vad svarar man på det? Jag blev ställd, frågade hur han menade, och framförallt vad han menade med att överleva. Jag sa att jag överlever på min lön, men att det förstås blir lite fattigare framöver nu när jag är själv med allt. Sa att jag bla behövde en ny tv nu när jag blir utan ,och att det får bli snålt framöver med allt...

Då säger "farsgubben" att han funderat lite. Han vill betala in mitt lån (mina bröder får naturligtvis samma summa), och funderade på om det var en bra ide om han köpte en lägenhet åt mig istället. Ja, alltså att han står för kontantinsatsen, låter sen mig betala på amortering,ränta och bostadsrättshyra, men att han äger den på pappret, och att jag blir långsiktigt "skyldig" honom kontantinsatsen som ett lån till honom. Tror ni jag blev mållös?

Ska erkänna direkt, pappa var inte helt nykter när vi pratade, så kanske han inte menade det fullt ut, men ändå. Han har ju pratat om att vi ska få lite pengar, och detta var då ett "erbjudande" att hjälpa mig till det jag drömmer om. Han har alltid haft svårt att "få fingrarna ur....", men han brukar faktiskt hålla det han lovar även om det kan ta tid med allt. Jag vet inte vad jag ska säga..

Vad är det som händer egentligen, för jag hinner inte med nu längre....

Livet har vart en mardröm och rent dåligt under så lång tid. Jag trodde knappt jag skulle överleva när Troja rycktes bort för exakt två veckor sedan idag, men så fick jag ju det där mailet jag berättat om. En valp i huset, ny glädje, en ljusglimt, en medmänniska, ett hopp. Det betydde så mycket, det där mailet,inte att jag just fick mailet, men att någon brydde sig, ville hjälpa, trösta och var så snäll. Hon fick mig till att jag började se en möjlighet om ljusning igen. En ny hund, kan jag ?

Men så grusades drömmarna igen, sambon ville inte, min dröm dog och livet blev mörkt igen. Ja, detta slutade ju med att samboskapet upplöstes i veckan nu.

Funderade forfarande på valp, men såg så mycket hinder. Klarar jag låsa upp mig själv så mycket, hur löser man hundvakt på natten, hur hittar jag någon att både lita på och få det att fungera rent praktiskt? Vad skulle det kosta, nu när jag är själv med ekonomin? Jag valde mitt i allt kaos som va,att ta bort tankarna för tillfället, hinna fundera och tänka över allt under en bra tid.

Då ringer Camilla och erbjuder sig just att vara"nattmatte". En person som "kan" hund, har egen,vet vad det handlar om, en vän jag litar på och är hemma nattetid.  Hoppet tändes igen, det går kanske ändå, men jag är så rörig i huvudet att jag inte kan tänka klart. Vad vill jag, orkar jag, kan jag, hur länge vill hon, vad gör jag eventuellt sen? Men jag blev glad, såg att det är möjligt bara jag bestämmer mig för att jag kan,vill och orkar..

Och så kommer pappa in i bilden. Ja, det är verkligen jättepositivt, men hur blir det nu då? Ska jag flytta snart? Vart vill jag bo? Ska jag "dra" hem en hund mitt i en eventellt flytt, eller ska man vänta tills man har ett "hem" som är klart för en liten "bebis"? Ska jag anpassa mitt boende till att komma nära jobbet, nära "min eventuella hundvakt" eller till närheten till skog, mark  och "promenadrundor" i framtiden om jag bestämmer mig? Hur instabil är jag nu då? Om allt ! 

Det är helt enkelt för mycket livsval för mig nu på en gång. Jag har ingen aning om vad jag vill med något just nu. Vet inte ens om  jag vill köpa en tv, eller vilket behov jag har. Jag menar, en hund= knappt någon tv alls, jag vill vara matte och tvn är en "bisyssla" som inte kommer ägnas mycket tid till. Men ingen hund = att tv-tittandet säkert ökar. En sådan skitsak blir stor just nu i allt grubblande....

Ja, vad ska man säga, önskar någon kunde vägleda mig och tala om vad man ska göra....

Punkt slut, nu måste jag krypa ner och sova, klockan tickar och det är två jobbarnätter kvar.... Kram





2 kommentarer:

Nina sa...

Kör hårt! Skaffa jycke, nattmatte, en trevlig liten lägenhet på markplan, med solläge...tror du trivs bäst när det händer saker omkring dig, bara det är roliga saker!! Vänta är onödigt...det är alltid fel tillfälle... Kul!! Säg till när du behöver flytthjälp...så skickar jag Micke..hehe!! Jag passar hunden!
Kram Nina

Eleonore sa...

Ha,ha, du har säkert rätt i allt, men lite planering och eftertanke behövs nog, är ju rätt stora beslut att ta;-) Tack för att jag får "låna" Micke om det behövs också (hoppas attt han tycker det blir roligt!);-).
Kram till dig och tack för senast