Grubblar

Ni minns väl fortfarande vad jag skrev om det där mailet jag fick om en ny hund?

Som jag grubblar och funderar fortfarande. Imorgon är den en vecka sedan Troja rycktes bort från mitt liv. Helt krasst så har jag haft mycket att göra i veckan, så jag har inte hunnit med att gå ner mig i självömkan och sörja mer. Trots detta, så smeker jag varje dag hennes kind på den canvastavlan jag har i köket, bara som en ömhetsgrej. Larvigt, men bara som en liten gest att jag saknar henne,det känns bra....

Jag har gått vidare, börjar drömma om en ny kamrat. Desto mer jag funderar på denna valp jag blivit erbjuden (som inte är född, och som vi inte ens vet om den kommer födas). Jag skulle vilja igen, jag vill ha en ny hund att fokusera på. Men hur ska man veta om det är rätt? Är det just "denne" hund jag vill ha? Hur vet jag om just den ofödde valpen passar mig, om vi kan bli ett bra team tillsammans?

Jag är ju "beroende" av att min sambo hjälper till, att han tar hand om hunden när jag jobbar, men det finns ju alltid alternativ förstås. Jag kan ta hem en hund, skaffa hundvakt, nattmatte, eller pensionat när jag jobbar. Allt är en fråga om en bra lösning bara, det känns bara inte så bra att "gå över huvudet" på någon.

Jag kan ju ta hand om en hund helt själv, inte blanda in honom alls, och göra som jag vill med tanke på att det jag köper är mitt, det tar hand om också. Jag kan köra över honom, inte bry mig mer om vad han tycker alls. Min lägenhet är min,  min hund är min, mitt liv är mitt. Han får anpassa sig lite...Hårt sagt, men hur mycket ska man välja bort för att må bra själv?

Frågan är bara vad som är rätt? Jag ser det ur tre olika perspektiv och velar fram och tillbaka..

1. Skaffa en hund JAG vill ha, få uppleva mina drömmar, skita i vad han tycker och köra mitt egna race med hundvakt när jag jobbar (har dock en arbetsplats av två, som skulle acceptera att jag hade med mig en hund, jag har redan frågat om det) och skulle behöva hundvakt ca 5-6 nätter i månaden..Detta skulle dock innebära problem hemma, antagligen problem med att hunden bara skulle vara älskad och välkommen av mig.. Det blir ett större ansvar att vara ensam om en hund helt och hållet ,och är inte det ultimata när man lever som sambo..

2. Försöka övertala och använda list och taktik för att få min vilja igenom. Skulle kanske funka, men är långt ifrån det ultimata heller. Jag ger sambon ett "tvång", och en hund han kanke inte vill ha. Skulle han kunna bry sig och ta hand om en hund på bästa sätt om han egentligen inte vill och jag "tvingar" honom till det? Blir det då massa problem och olika tänk här hemma vad den lilla goingen behöver och förtjänar? Kan man göra så,och hoppas på det löser sig, och att sambon "förlorar" sitt hjärta till denne hund när den väl finns hemma;.)

3. Jag kan strunta i allt. Antingen ingen hund alls, eller gå med på att skaffa en hund jag inte vill ha. Ingen hund alls, känns supertråkigt och nedslående att tänka. Att skaffa en ras han vill ha, är ett alternativ, men då jag inte är inne på varken jakt, eller att ha en hund som jag inte "passar" med, så känns det som att jag inte kommer engagera mig till 100% och aldrig kommer känna den där glädjen jag saknar.. Jag skulle aldrig köpa en sådan hund själv, vilket innebär att sambon får köpa= hans hund. Jag vill ju ha en egen hund, en livskamrat, en hund jag gillar och kan samspela med. Det skulle aldrig bli detsamma med en hund som han köper i sådana fall.

Undrar fortarande vad som är rätt och fel i mitt tänk?

Ska jag ge upp mina drömmar för min sambo? Ska han ge upp sina för mig? Ska man skaffa en hund på mina eller hans känslor,då vi tänker så olika? Ska vi strunta helt i hund, då vi inte kan komma överens? Vem har rätt, vem har fel? Kan det bli bra ändå, eller förlorar vi båda?

Är det bättre att leva utan hund, när vi är så olika? Går det att kompromissa, eller är det helt kört? Är vi kanske så olika, med olika drömmar och mål, att det kanske inte ens funkar att ha ett förhållande i framtiden?

Åtminstonde för mig känns det som att jag alltid får sätta mina intressen i andra hand ( inte hans fel, utan för att jag gör det i min personlighet), vill jag leva så resten av mitt liv? Frågorna är så många och jag grubblar mig blå....Det handlar inte bara om just hund, utan även om vad vi har för drömmar om framtid, boende och mål med vad vi vill göra i livet. Det är inte lätt att leva med någon som är så olik en själv och vill allt tvärtemot vad jag vill....