Så märkligt livet är

Vet inte om jag ska skratta eller gråta, förundras eller bara vara chockad just nu i mitt liv.
Vet inte ens om det är rätt tillfälle att skriva något om just det här, för på ett sätt är det bissart och iskallt, på ett annat sätt är det en len liten strimma hopp om att det faktiskt finns ett sätt att gå vidare med min sorg och se att livet går vidare.

Det känns hemskt att säga att jag mår bättre så här snabbt inpå. Men antagligen fick jag sörja så mycket och kraftfullt i helgen, att det faktiskt har släppt på trycket enormt. Jag är fortfarande sorgsen, men har börjat tänka mer och mer på allt vi kämpat med genom åren.

Hur förtvivlad jag vart så många gånger över hennes allergi, hur mycket jag har "testat" på denna stackars hund, hur jag nästan varje dag kännt en stress över när denna dag ska komma, den som precis vart. På ett sätt är jag lugnare nu. Hon har det bra där hon är, min oro och ångest har släppt. Både hon och jag slipper kämpa mer nu. Jag känner trots allt lite lättnad, hur älskad och saknad hon ändå är.

Men som vanligt svänger mitt liv som en hel berg-och-dal-bana. Fick ett mail idag på morgonen som jag blev mållös över. Vet inte hur jag ska förklara en ganska lång historia kort för er nu..

Jag känner inte personen som skrev detta, men vi har haft mailkontakt ett par gånger innan.
Detta på det hundforum på nätet jag ibland är aktiv i.

 Efter att ha behövt skriva av mig även där i fredags, om min tråkiga förlust, kom då detta mail som en chock. Så smickrande, så lockande, så hoppfullt och oväntat, men ändå. Jag vet inte, går det, vill jag till 100% ? Är Troja färdigsörjd, är det sant det som står, vad skulle Sven säga, klarar jag det, och är jag redo?

Denna människa som skrev mailet, har parat sin tik. För inte så länge sedan, så hon vet inte ens om tiken är dräktig än, bara så ni vet. Hon skriver vidare att det är svårt i dagsläget att bli av med hanhundar, och fortsätter ungefär i korta drag med:

Jag har läst på forumet om dig och din hunds problem, jag märker att du är djurvän. Jag och min man vill därför erbjuda dig en hanhund gratis om det skulle vara så att vi får fler än två att det könet.

Jag började dra öronen åt mig, vad menade hon nu? Jag läste igen...

 Inte kan man väl ge bort en hund sådär bara, hon skojar med mig. Men samtidigt har jag haft förtroende för henne innan, jag har gillat henne på alla sätt genom det lilla vi nu "känner" varandra genom detta hundforum på nätet. Skulle  nog inte kunna ta emot en hund gratis, men att hon ändå ville skänka en hund var så himla gulligt av henne. Finns sådana godhjärtade människor kvar i vår värld?

Jag fattade inget, men läste vidare. Det stog ju inte  vad det var för ras, så jag antog när jag läste att det var en blandras, och tänkte: Människan är ju jättegullig och vill mig väl, men nej du,ingen ny hund med sjukdomsproblem tack. Nästa hund jag eventuellt köper ska vara renrasig med ordentligt kollad bakgrund för att minimera riskerna med allt som har med sjukdommar att göra.

Hon avslutade sitt mail med : Gå in på vår hemsida och titta vad det är vi har för ras.

Skeptisk, men ändå nyfiken gjorde jag ju naturligtvis detta. Vet inte varför, men av någon anledning hade jag dessutom fått för mig att hon hade jakthundar. Varför vet jag inte alls...

Ser då istället en fin hemsida med renrasiga och välmeriterade hundar. Bilder och beskrivning även på de två hundar som var parade just nu. Detta på en hundras jag tittat på många gånger. Att det kunde stämma så, med att just denna människa hade just den rasen och skrev ett mail till mig,  är det ödet att jag fick detta mail?.

Jag blev helt chockad och glad över det förtroende hon visade mig naturligtvis. Och visst sådde hon ett frö av hopp om en ny hund till mig. Kanske inte just hennes hund (det får framtiden utvisa), men ändå att jag kände att jag fann känslan av att det nog ändå är möjligt att kunna längta och viljan få en ny kamrat i mitt liv så småningom.


Känns bara så hemskt att få den tanken redan, och så snabbt inpå min förlust. Men vilken känsla ändå att känna att livet  trots allt går vidare, det kändes inte så i fredags.

 Och vilken möjlighet det ändå skulle vara att ha en seriös uppfödare så nära inpå. Inget man är van vid med en blandras direkt.

Tro nu inte att jag slängde mig på mailet och tackade ja. Jag skrev tillbaka ett ganska långt mail där jag försökte förklara mina tankar som jag gör här.  Det finns ett intresse, men det är för tidigt att tänka i dem banorna nu.

Allt är inte bara skimmrande och det är stort beslut att ta naturligtvis. Ett beslut som kräver att jag planerar mitt liv i kanske 10-15 år frammöver. En ny hund skaffar man bara inte utan att ha en bra plan som funkar i längden.

Samtidigt tänker jag att jag har haft sådan otur med Troja. Att äga en frisk hund borde vara så mycket enklare, så mycket mer kvalite och faktiskt mer glädje när man slipper oroa sig, vända ut och in på sig själv, slipper tänka på avlivning var och varannan vecka. En hund där man slipper mediciner,specialfoder,specialschampon, duschning för allergi, täta vetrinärbesök,klippning varje månad,oro och ångest över hennes måendet och över när den dagen kommer när man kämpat klart med allt och bara ger upp.

En frisk, ny hund skulle innebära så mycket glädje och stor kvalite för livet igen.

Till att börja med ÄR det en ras jag är intresserad av, men vi är ju två i detta hushåll. Jag vet att Sven sagt att han inte vill ha en hund i lägenhet igen, men tror att även han är helt okej med  rasen. Faktiskt den enda rasen jag tror vi båda gillar som jag lite lätt har kollat på som skulle kunna passa mig. Sven kommer naturligtvis känna tomhet nu också, och jag tror inte han är så negativ egentligen om en ny hund heller,vi har bara inte pratat om det ;-)Jag vet ju att han sa senast i fredags: Det kommer bli så tomt, jag har aldrig levt utan hund i hela mitt liv.

 Däremot är  han inte så förtjust i hanhundar, och i just detta fall var det ju det som det handlade om. Inte så att han sagt blankt nej till en hanhund, utan mer att tikar är smidigare med sina två löpperioder per år, medans en hanhund "löper" varje dag.

Sen är det ju inte säkert tiken är dräktig, det är inte alls säkert att det blir mer än två hanhundar i kullen om det ens blir några valpar förstås. Hon kanske ångrar sig, kanske inte menade allvar med sitt mail. Men ändå, tankarna maler lite iallafall och det skulle vara kul.

Som ni märker har ni inte fått reda på hundrasen. Då detta mail jag fick, både känns för bra för att vara sant, samt att det finns allt för många tveksamheter om allt just nu, så vill jag inte gå ut med vem hon är och skriva ut något som kan härleda till henne. Kan berätta att rasen är av mellanstorlek och föräldrarna ser otroligt vackra ut..

Oj, så långt detta inlägg blev ändå;-)

Livet går alltså vidare med tvära kast som vanligt. Snurrar i skallen av allt just nu...