Är ni rädda för det datumet?
Skämt åsido så bryr jag mig inte nämnvärt. Har många gånger funderat på vad jag tror på egentligen men har inte hittat några bra svar alls.
Ta det här med döden (obehagligt ämne,men ändå). Jag har förlorat en hel del människor och djur som både stått mig nära och som vart mer bekanta. Jag har alltid accepterat döden som en naturlig grej, vi ska alla dö någon gång.
Jag har alltid tänkt, när jag förlorat någon, att visst är det sorgligt, det blir tomt, men ändå så kan jag aldrig få tillbaka, göra något åt det, eller ens kunna säga till personen/djuret att det ändå vart så älskat av mig. Jag har haft svårt att sörja, svårt att gråta, bara accepterat att såhär är det nu. Jag har inte funderat vidare på det.
Jag har aldrig brytt mig om gravar och platser på en kyrkogård. Där finns bara en död kropp, ingen känsla. Jag har aldrig fått någon "upplevelse" ,(som en del haft), att den avlidne "besökt" mig eller finns i min närhet ändå. Jag är ganska passiv till döden, kännt att det ändå inte hjälper att gråta och sörja. Personen/ djuret finns inte mer.
Jag undrar ändå nu. Det känns hemskt att säga, men Troja har vart den värsta döden jag upplevt, trots att hon "bara" var ett djur. Ingen har stått mig så nära, funnits så för mig, och varit så älskad. Lite tragiskt, men jag har rätt att känna det jag gör och så är det.
Nu hoppas jag, jag har fortfarande svårt att tro något, att hon finns i en hundhimmel och har det bra. Att hon tittar ner till mig någon gång, och vet att hon var älskad och är saknad. Att hon inte "dömmer" mig för mitt beslut, att hon finns där och möter mig den dag vi möjligtvis återförenas med min egna bortgång. Då ska vi faan ha det så himla bra tillsammans och aldrig skiljas igen:-)
Det finns ändå så många människor som jag vill träffa igen där "uppe".. Det var ju inte så längesedan farmor gick bort tex. Jag har velat ringa henne ibland, fråga saker jag behöver veta för att kunna "sköta" farfar nu. Det går inte, jag känner saknad över allt som gått förlorat, men får lära mig att ta egna beslut nu med allt vad det innebär.
Och lilla morfar. Det var många år sedan du gick bort nu. Jag minns dig med glädje, men kan fortfarande inte sörja dig. Vet inte varför, men på något sätt minns jag dig bara med glädje, inte med sorg, trots att jag var så oförberedd på att du skulle gå bort. Jag älskade dig, men minns dig med glädje och känner ingen sorg. Finns du hos mig ändå kanske? Möts vi igen så jag kan förklara lite bättre? Jag har bara gott att minnas om dig:-)
Och Peder. Min "extrapappa" i stallet. Även dig minns jag bara med glädje. Har så mycket minnen av dig, hur du hjälpt mig med alla hästarna, hur du var den som skojade,skrattade och höll humöret uppe så många gånger. Allt kaffe vi drack i ert kök, hur du alltid skojade bort alla bekymmer och sa att det löser sig. Hur du många gånger (utan att veta) var den som lyssnade och fanns för mig, när ingen annan fanns och brydde sig. Efter att du gått bort, fann jag ingen glädje i stallet längre, vill inte ens åka dit. DU var Klockaregården själv, inget kan få mig att ändra mig om det..
Det var bara några saknade från min sida. Ingen är glömd, jag bara saknar alla olika. Hoppas vi alla ses igen. Vila i frid alla älsklingar jag haft i livet:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar