Efter att ha gråtit nästan konstant i två dygn,så känns det faktiskt något bättre. Långt ifrån bra,men efter att ha ältat mig på ett hundforum, pratat med ett par vänner, intalat mig att det var för hennes bästa , och försökt tänka att hunden faktiskt inte lider när hon är borta. Det är JAG som lider av att hon är borta, och det är väl rent krasst saknad och förlust av ett älskat liv.
Jag vet inte ens om hon är borta än. Känns naturligtvis konstigt att inte ens veta,men jag klarar inte ringa och fråga. Jag är rädd för att jag då,om det ännu inte är försent, övertalar sambon till att vi ska försöka lite till. På något sätt känns det som att det skulle kännas ännu värre att ta hem henne igen,inse att hon inte mår bra och ännu en gång ta beslutet. Det är bäst såhär,nu vet jag att hon inte kommer hem mer,jag har gråtit över det och kommer säkert göra många gånger till,men hon mår inte dåligt,det är huvudsaken. Man får inte vara egoistisk,inte tänka på sig själv i ett sådant här beslut.
Det blir visst inte mycket mer skrivet här. Helgen har ju i övrigt handlat om jobb,och med en sorg i hjärtat är det svårt att motivera sig till att tänka positivt och glatt. Svårt att motivera till sig att göra något annat än älta. Jag har ändå tvättat och plockat undan en del av Trojas saker,än är det svårt att riva i dem,det får bli senare. Vikit ihop filtar och lagt in,slängt hennes handdukar och även slängt hennes trasiga men älskade gosedjur. Det var tungt nog. Vet inte vad jag ska göra med resten.
Jag känner ju många som har hundar,jag kan ge bort dem naturligtvis. Men samtidigt känns det inte rätt att andra hundar ska leka med hennes saker just nu,de är ju hennes. Samtidigt gnager det en känsla av att skaffa hund någon gång igen. Absolut inte nu,inte som ersättning,inte innan sorgen är över,men kanske någon gång i framtiden. Skulle det då vara bra att ha sparat sakerna,eller kommer det då kanske kännas fel att se någon annan med dem. Man kanske inte vill ha något som påminner,något som får minnerna att blossa upp igen. Nä,jag vet inte,det är för tidigt än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar