Jaha ni.. Då jag igår skrev ut på fb att jag precis håller på att dela mig från min sambo, så vet ni redan (ja, de flesta iallafall). En del kanske tycker det är smaklöst att skriva ut det direkt, men jag gjorde det för att slippa alla rykten som annars så lätt uppkommer.
Ni kommer inte få några "smaskiga" detaljer här alls. Jag valde att avsluta den här relationen av att vi helt enkelt är för olika, vill olika saker med våra liv och att vi hindrar varandra från att faktiskt bli lyckliga.
Ibland går det bara inte längre, och iallafall från min sida, så finns det inga elaka eller aggresiva tankar bakom. Jag tycker det är fint om man kan avsluta en relation på ett bra sätt och ge varandra den respekten med att inte prata skit om vem som gjort si eller så, vem som har mest del i det hela, eller vem som "felat" enligt den andre. Jag säger istället: Jag önskar honom lycka till i livet och hoppas att han kommer finna den som känns rätt för honom, och att han får sina drömmar uppfyllda.
Som ni säkert förstår, så är allt kaos just nu och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det som händer nu är att allt är fokuserat på att just flytta isär, mer händer inte i mitt liv, även om det är mer än nog förstås.
Det är dags att samla ihop alla spillror, sopa ihop högen som blir, och därefter börja bygga ett nytt liv. Det finns inte så mycket kvar av mitt "gamla" liv längre, då allt har rasat och fått nya vändningar under loppet av ca 1 år. Ingen mening att älta allt, men jag har faktiskt förlorat det mesta under bara 1 års tid. Det känns hårt, men det sägs ju på lite skämt, att det som inte dödar, det härdar en..
Tillgången till sommarstugan är borta, mitt barndomshem är sålt, farmor och farfars gård är såld, hunden är borta,farmor är borta, mormor har flyttat, mamma har flyttat, farfar har flyttat,två bröder har flyttat, jag är inte längre sambo, jag har fått en ny chef, en del nya boenden på jobbet, ansvaret för farfars välmående och mat, och allt bråk med hemtjänsten som vart mm.
Utöver det har det också vart en del tuffa åtaganden och problem jag försökt hjälpa till med som tex när Devins mamma drabbades av förlossningsdepressionen, när farmor var dålig innan hon dog, deras flytt och utrensning av gården. Ja, det har vart ett ganska tufft år måste jag säga, och inget är som det har vart innan.
Jag tror jag blivit både förvvirrad och otrygg med hela mitt liv efter allt. Nu är det dags att börja tänka, planera och försöka hitta tillbaka till mig själv igen. Hitta vad jag vill göra med mitt liv. Försöka hitta glädje, motivation och hopp om att allt blir bra till slut.
Jag vill bara landa lite först. Efter att ha vart "utslängd" till detta år och allt som det fört med sig, vill jag bara strunta i allt, om så bara för ett par dagar för att få lite distans till allt. Snart börjar det närma sig tiden att bygga upp ett nytt liv igen. Mitt liv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar