Jag orkar inte spela glad. Det blir svårt att komma över detta. Ber om ursäkt för er bloggare,men som jag sagt innan,det är frivilligt att läsa,jag behöver skriva av mig...
Hemkommen från jobbet i dag på morgonen. Skäms över min oproffsighet jag lyckades åstakomma i går kväll. Träffade en boende,jag orkade inte le som jag brukar. Jag sa till denne: Förlåt,men jag mår inte så bra idag,jag ska ta bort min hund i helgen. När denne svarade tillbaka: Jag ser att du inte mår bra,var det knappt jag kunde hålla tårarna borta. Jag brukar kunna spela bra,men insåg att mina ögon var rödgråtna och hur lätt är det att le i ren smärta?
Det gick ändå bra att jobba. På jobbet finns inget som påminner om hunden,det finns inga minnen,inget hundrelaterat. Men det räckte med att åka hem. I bilen låg Trojas filt,det luktade blöt hund och det räckte för att tårarna åter ska börja rinna.
Väl hemma,så var det idag dags att åka till farfar för veckans leverans av mat. Kände bara: Vem faan bryr sig om mat... Men jag knåpade som vanligt ihop 5 rätter,inget avanserat ,men det får duga denna vecka. Åkte till forserum och berättade för farfar vad som var på gång med Troja. Han var uppriktigt ledsen,vilket är svårt att ta. Faan,jag var med och dödade hans älskade katt,hur ska jag kunna visa mer smärta för mitt eget djur,när jag inte brydde mig om hans då?
Jag gjorde allt för att hålla tårarna borta när farfar säger: Jag förstår att det käns svårt. jag vet hur det kändes med katten,och en hund är ju ändå värre. Jag ville börja storgråta,men satte igång att dela mat på tallrikarna för att fokusera på annat. När han fortsatte med : Det är väl nästan så tårarna kommer i ett sånt läge,så döljde jag just tårarna i maten...Jag vill inte visa mig svag,jag vill inte att han ska se mig ledsen. För hur förklarar man för en man på 91 år,som levt i över 60 år med min farmor som just gått bort,att man är ledsen över att ha förlorat en hund man levt med i endast knappa 5 år? Det går inte ihop med tanken för ett normalt resonemang,men denna sorg är ändå den värsta jag vart med om,trots att jag förlorat både djur och människor som betytt mycket för mig innan...
Faan,om det fanns något som kunde mildra och ta bort smärtan just nu. Jag vet att jag överlever detta också,men just nu känns det som att även mitt liv är slut. Önskar jag hade en trygg famn,en människa som förstog att jag aldrig mått så dåligt som nu. En människa som kunde övertyga mig om att jag gjorde rätt,som kan se min framtid som något positivt, och som kan ge mig något nytt att fokusera på. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag nu bygga upp mitt liv?
Åker återigen för att jobba inatt. Är tacksam över att de flesta av mina boenden är borta(hema hos släkt/familj) och att jag slipper fokusera på dem. Helt egoistiskt tänk,men smärtan är så enorm att jag inte orkar lösa andras bekymmer just nu,jag vill bara vara hemmifrån och slippa tänka....
2 kommentarer:
Hej Eleonore. Du ska veta att jag känner med dig. Jag har själv varit med och beslutat att min hund skulle få somna in. Hur rutten man känner sig som har tagit just belutet. Man önska ju att veterinären skulle säga nåt eller att ens älskade hund skulle bli så dålig att det är uppenbart att tiden är inne. Men jag tänkte så här, om ett år ska jag inte behöva säga: varför gjorde jag inte det tidigare. Ibland så tänker man att idag är ju hunden piggare än vad den var i går. Men i själva verket kanske den är mycket sämre än vad den var för 2 månader sedan. Det ska ju dock ändå vara ett gott hundliv.Det finns en präst som har forskat kring sorgen av ett husdjur(hur man nu gör det)och kommit fram till att det är lika stark eller starkare än till en människa. Har man hunden nära som både du och jag har haft så vet du nog att det finns ingen annan som har fått höra alla dina hemligheter, som har fått lyssna på alla dina funderingar, lyssna till när man behöver tala ut om en annan god vän eller sambo. Inte undra på att du är ledsen och kommer vara ett bra tag till. DIN bästa älskade vän finns ju inte hos dig längre.
KRAM
Vet inte vem du är,men tackar för dina fina ord. Det värmer att folk bryr sig,det värmer att någon tar sig tid att skriva. Smärtan är enorm,kan inte sluta gråta. Finns inga ord som tröstar just nu,men försöker samla mig,försöker att inte tänka för mycket. Måste tänka att det var för hennes bästa,inte på vad jag förlorat. Trots allt är det bara jag kvar med sorgen,hon har det bra bland änglarna,det är det viktiga. Med det gör ont,så in i helvete ont.
Skicka en kommentar