... Känner jag mig som...
Dagarna rusar iväg och jag har fortfarande inte den rätta glöden att uppdatera er hela tiden.Antar att jag är nere i min vanliga svacka där insperationen inte är på topp med skrivandet.
Jag har dock fått mycket gjort i dagarna och känner mig på topp. Inga moln under solen och jag mår i huvudsak bra. Ägnade gårdagen åt en massa praktiska saker. Började morgonen med nattmöte på jobbet (trevligt och infomationsrikt som vanligt). Kan ibland bli chockad över saker jag får veta (och ska hålla käften om ;-)) när jag träffar ina arbetskamrater. Ha,ha ibland känns det otroligt bra att veta om en massa hemligheter,men likväl förundras jag över att jag inte inte ens kan ana,och blir förundrad över det de berättar i förtroende om sina privatliv. Mina arbetskamrater som jag inte ens har en aning om hur de är privat (utöver det de berättar)..
Efter detta for jag iväg till Huskvarna. Orkar inte dra historien om hur,men jag sålde en sak på fb-loppiset och personen ballade ur. Jag var snäll och levererade ut saken till en annan person. Trevlig och glad var hon över det:-).
Efter detta for jag iväg till vårdcentralen. Efter att ha haft minipiller utskrivet sen i september (pga min ålder och rökning),så var jag missnöjd. Blödningar nästan varje dag och det kändes inte jättekul. Fick ett par timmar senare en p-stav insatt och blev nöjd. Efter att ha hämtat detta "monster"till "spruta"/injektion på apoteket,trodde jag att det skulle göra ordentligt ont att sätta in den i armen. Blev positivt överaskad då det inte kändes värre än att få en vanlig spruta i armen,om ens det. Tre års preventivmedel insatt i armen,inga piller eller tider att passa,hur bra kan det bli? Varför har jag inte gjort detta innan? Visst,jag är lite öm i armen nu dagen efter,men det är ju ingenting om man jämför med tiden det funkar (3 år)!
Idag har Troja och jag vart i skogen. För hennes skull tog vi en tur till Sjöstorpsskogen för att vara fria och slippa koppel,tvång och regler för en stund. Jag har upplevt henne som lite deppig den sista veckan. Mitt "mammahjärta" är oroligt och jag undrar och analyserar henne henne hela tiden. Ibland undrar jag om jag gör rätt. Som jag älskar min hund,men är det mer humant att ta bort henne? Jag gråter inombord varje gång jag tänker tanken om detta,men hur ska man göra? Jag skulle avsky mig själv om jag höll henne vid liv om hon mår dåligt. Jag skulle avsky mig själv lika mycket om jag "tar bort henne" utan att det var några som helst problem. Men hur ska man veta? Jag har frågat folk som är inne i hundvärlden,ingen säger att det är någon fara. Är det jag som är överkänslig,eller är det de som inte lever med henne 24 timmar som ser "sannningen" ur ett annat perspektiv?Jag blir så osäker, och är så rädd att jag plågar henne.
Anledningen till att jag åkte till skogen idag,var att se om hon levde upp igen. Ja,hon var glad,hon sprang omkring som vilken hund som helst,jag kan inte bedömma hur hon mår. Har hon ett tråkigt liv,mår hon dåligt,eller överanalyserar jag bara? Är det en reaktion på hennes löpning som precis gått över,eller är hon bara "normalt" nere efter en hormonstinn period? Tänk om de ändå kunde prata och tala om hur de mår....
Ibland undrar jag och ifrågarsätter allt.. Funderar dock på att göra en hälsoundersökning på Troja. Ta blodprover mm bara för att få veta att inget är fel på det iallafall. Det ÄR jobbigt att leva med hennes problem dagligen,det tär som hundägare att se sin älskling och inte veta om allt är bra eller dåligt. Hur ska man veta,hur ska man göra med allt..Jag vet ju tyvärr att alla hennes mediciner påverkar organen. När ska man ta ett beslut som är rätt för henne och för mig?Det är så himla svårt att som människa avgöra vad som är rätt och fel när det handlar om liv och död:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar