Att säga nej!

Ska ärligt säga att jag inte är på bästa humör idag. Mitt eget fel som har så svårt att säga nej,men varför blir det alltid såhär.

Igår fick jag ett sms av bror min. En förfrågan om den "bästaste fastern"(fjäsk på hög nivå) kunde tänka sig att hjälpa till med fönsterputsning av deras sålda hus. Som vanligt var mitt svar ja,jag hjälper ju förstås gärna till och löser det som behövs. Tänkte vidare vilken dag jag skulle kunna, då jag lovat vara barnvakt imorgon,och på lördag har jag en del att fixa med då mat ska handlas och lagas ,film ska iväg och hyras och jag gärna inte vill vara dödstrött när jag ska ha hem folk på kvällen. Att dessutom Sven och Troja åker på lördag gör väl att jag inte vill vara hemifrån hela dagen utan att ens säga hejdå.

Nåja, jag lovade iallafall att vara tillgänglig på fönsterputsning på söndag,och i samma veva förbannade jag mig själv....Varför igentligen? Två vuxna människor som flyttar från ett hus. Kan inte de putsa fönster själva??? En av mina lediga semesterdagar där jag dessutom är hundledig en av två dagar,vilket inte händer så ofta... Att jag dessutom då är barnvakt imorgon så försvinner ytterligare en del timmar som kunde gjort mig lite lättare om hjärtat. Semester och ledig är det tydligen inte tal om i mitt liv,mina behov ska alltid komma i sista hand.....Ja,det är faktiskt så det känns.

Som om inte det var nog,råkade jag ringa pappa idag. Fick reda på att farmor fått en lättare hjärtinfarkt och ligger på sjukhus. Åh,om jag vetat... Farfar klarar sig ju inte själv och pappa har tydligen inte hunnit åka dit på 5 dagar. Stackars farfar behöver både mat och tillsyn nu,och jag har inget vetat ens! Just bra släktingar man har som inte ens talar om saker för en. Hur faan ska jag få ihop detta? Hur ska jag kunna ha semester för att vila upp mig när hela världen ber om min hjälp? När ska jag hinna åka till farfar när schemat är så gott som fullbokat fram till tisdag em? Herregud,de ska ju flytta också nu 1 November,vem ska hinna hjälpa dem? Jag får magsår av allt tänkande,vill lägga in mig på psyket och få lite lugn och ro.

Har svårt att tänka positivt idag,men jag har nu iallafall bara en natt kvar att jobba innan jag har så kallad semester. Inget sovande i morgon då goingen Devin kommer vid halv elva,och innan dess ska naturligtvis Troja få sitt och jag ska hinna förbereda middagen innan dess så Sven får mat när han kommer hem.

Känns som det också kan bli en tuff natt på jobbet nu,då en av våra boende har haft det ganska jobbigt omkring sig. Jag är ju ledig från jobbet i två veckor iallafall,trots att jag redan fått 3 förfrågningar om tider att jobba extra på. Tack och lov har jag kunnat säga nej till detta..

Jag känner mig hopplös och ledsen,jag kan inte finnas till för alla,jag orkar inte längre.... Hur ska ni kunna förstå att ni inte är ensamma om att be om min uppmärksamhet? Jag ligger snart utbränd i en säng och stirrar. Jag hoppas ni förstår att den dagen,när och om den kommer, då kan jag inte hjälpa er mer.Kan bara önska att ni då förstår att jag gjorde så gott jag kunde och att ni då inser att andra inte kan lösa era problem åt er.....Är ni lite rädda om mig kanske jag håller lite till!