Jag är en social ensamvarg

Det blir i fel ordning på bloggen, men detta är egentligen en fortsättning på förra inlägget....

Ja, hur ska man tolka mig egentligen? Jag vet knappt själv;-)

Jag gillar verkligen att umgås, träffa nya människor och att få vara en del i olika sociala sammanhang. Jag gillar att ha fullt upp, men så tar det bara stopp. "Lämna-mig-i-fred-känslan" kommer över mig som en skenande häst.

Jag tror det handlar om när människor börjar ställa krav på mig. Krav som inte blir uttalade med ord, men som bara finns där om att just jag ska göra saker. Jag ska ordna och fixa, jag ska försaka allt  för dem utan att gnälla..

Kanske har jag ändrat mig, en hel del efter min seperation (tack Monica igen för det). Jag har för första gången på ganska många år, börjat känna efter vad jag själv vill, inte efter vad andra vill jag ska känna och tycka.

Jag möter motstånd från alla möjliga håll redan. Vet inte hur många gånger jag hört att det blir extremt jobbigt för mig att jag ska skaffa en hund helt ensam nu. Hur tänker jag, som ska göra detta?! Har du verkligen tänkt igenom var detta innebär?!

 Som ett exempel som svar, vill säga en sak till er här:...

Jag vet var det innebär att ha hund.

 Den omsorg, den tid, de pengar, den oron och de känslor jag gav Troja, kommer ni aldrig förstå.

 Varje dag, varje timme jag var vaken, plågades jag av motstridiga känslor om att ha kvar min älskade hund, eller inte.

 I ca 4 år (hennes första år var jag ju lyckligt ovetande om hennes problem), har jag oroat mig för den dag som kom i påskas när hon fick gå bort till regnbågshimmelen. I 4 år har jag duschat, klippt, smörjt, behandlat och gjort vad jag kunnat för att få behålla henne i mitt liv så länge som möjligt.

 Jag har lusläst diagnoser på nätet, försökt hitta alla omöjliga och möjliga behandlingar som ska hjälpa, och därefter testat dem. Jag har frusit de dagar då minusgraderna krypt ner till -20  och jag har vädrat för hennes skull. Jag har städat och tvättat mer än en pedant, för att få bort de hemska dammkvalsterna hon var allergisk mot.

Jag har ringt samtal och besökt olika vetrinärer, suttit i timmar på apoteket för att lösa ut mediciner. Både gjort egen mat och köpt specialfoder för hennes problem. Jag har gått till "Hokus pokus"-människor, och offrat all tid jag orkat och hunnit, mellan arbete och problem, för att ge henne allt jag kunnat.

 Men nu är det slut, inte för att jag gav upp henne, utan för att det var fel att kämpa mer för hennes skull... Älskade Troja, du var verkligen mitt allt, nu önskar jag bara att du har det bra där du är nu<3<3<3

Idag är läget så annorlunda mot då. Det har inte gått mer än dryga 2 månader sen hon gick bort, men oj så mycket som hänt. Jag har accepterat hennes bortgång ( men ångrat det ett flertal gånger också, kunde jag gjort mer?). Jag lever numera själv, utan sambo och hund, och har fått ett helt nytt hopp om framtiden.  Klart jag kan klara en ny hund själv:-) Jag vill, ser fram mot och längtar:-)

Jag behöver dock hjälp, då mina arbetstider inte är de bästa för hunddagis och liknande, men folk har lovat att hjälpa mig. Har flera nödlösningar, så alla borde ju inte falera på en gång, och göra det omöjligt för mig. Det gäller bara att jag vågar börjar lita på folks ord, och se möjligheterna med dem;-) Jag SKA klara det....

Och visst, jag kommer bli en jäkla tråkig person för er sen,  för jag har bestämt mig för en sak...

Jag är ingen "partymänniska" som saknar krogen,  jag vill inte ut och "ragga" något nytt. Jag vill inte ha någon som bestämmer över mina tider och val över vad jag ska göra med min fritid. Jag vill planera och göra saker utefter min nya"familj" sen ( vilket är hunden)... Jag ska gå kurser och engagera mig i helt andra sammanhang än vad ni är vana av att se mig i nu.

Jag ska bli en människa som är mer social i små sammanhang där jag och min nye lille familjemedlem accepteras som en del av mig. Funkar det inte, kan vi likväl ta en go promenad eller åka till hundklubben och träna själva:-). Kantarellsökning på hösten, bus i snön på vintern eller skogspromenader på sommaren och våren, är inte heller så jäkla dumt:-).

Hund är inget alternativ, det är ett val man gör:-)