Hm.....

I går tog jag lite försiktigt upp dethär med att eventuellt ta hem en ny hund för Sven. Nämde inget om mailen jag fått, mer än att jag haft lite kontakt med en kvinna som har denna rasen i närheten och eventuellt ska ha valpar snart där det kanske kan finnas någon över...

Reaktionen blev inte som jag trott. Visst kunde han tänka sig en ny hund kanske, men en jakthund! Aldrig i hela mitt liv att det ska bo en jakthund i stan som jag inte vill ha.! Frågade vad han tyckte om den ras jag nämde och fick tillbaka att han vill ha en hund med jakt i sig. Det var mycket roligare att ha en jakthund eftersom han minsann hade hunden på helgen när jag jobbade och då kunde han ta med hunden och jaga,det var mycket roligare (2 av 5 helger).

Jag kontrade tillbaka med att en jakthund passar inte i stan, den får alldeles för lite stimulans och för lite tid för att tränas till jakt, för det är inget jag är ett dugg intresserad av att pyssla med.. Dessutom vill jag ha en lagom aktiv hund, mer till sällskap och kanske till en och annan kurs i kanske lydnad eller agillity. Jag vill också ha en hund som kan vara lugn och tillfreds med att ligga i soffan och mysa med någon gång då och då, om jag är för trött efter jobbet någon dag och behöver vila lite extra.

Vi hann inte prata mer om detta, då jag skulle till jobbet precis, men jag blev så grymt ledsen över hur oförstående han är mot mina drömmar och vad jag vill med mina tankar. Ska jag bara sitta här hemma, ensam om dagarna och inte ha något omkring mig som jag gillar att göra. Det är ju ändå jag som har hunden hemma hos mig hela dagarna när han jobbar, det är jag som alltid står för alla kostnaderna. Det är ju jag som inte har något annat intresse (han har ju både sin jakt och sin motorcyckel). Han har ju för sjutton 4 jakthundar som han kan jaga med hos sina föräldrar, och det är där jaktmarkerna finns.

 Kan han då inte unna mig en sällskapsras här hemma som jag vill ha? Han jagar ju hur mycket han vill ändå, med de andra hundarna. Han har ju redan fått uppleva att ha flera egna hundar,att få gosa, uppfostra, gå kurs och träna med valpar . Jag har aldrig haft möjligheten,Troja var ju 7 månader när hon kom hem till oss, och därefter började ju hela karusellen med sjukdommar och inställda kurser pga min brutna fot och Trojas alla behandlingar mm. Trots allt är han ju inte negativ till rasen i sig heller.

Är jag helt fel ute? Är jag ego i mitt tänk? Är jag usel på att kompromissa själv? Tänker han likadant om mig, att jag borde unna honom en jakthund när vi nu haft Troja mest till sällskap? Kan man ens kompromissa med två så olika tänkesätt som vi har?

Sista ordet är definitivt inte sagt än, men någon jakthund ska det då inte bli här, då skaffar jag hellre akvariefiskar, sitter i soffan och äter mig fet framför tvn!